Jag är en skrivande människa.

Det yttrar sig inte bara i ungdomsromaner, ett digert dagboksarkiv och extraknegande med allmän texthantering, utan också i ett ständigt antecknande av generella lärdomar, tankar och insikter, eftersom jag upplever att själva skrivandet hjälper mig att förstå saker och ting bättre.
När jag pluggade på universitetet såg jag kursare sucka över kopierade powerpoints och tuschmarkeringar i tjocka läroböcker, men använde mig själv alltid av samma, väl beprövade inlärningsmetod.

Jag skrev.

Läste först kurslitteraturen, lyssnade sedan på föreläsningarna, och högg till sist anteckningsblocket och en kulspetspenna. (Blyerts är för amatörer!)

Ibland skrev jag rent anteckningarna i Word och lät printa ut dem, så att jag kunde läsa dem rakt upp och ned kvällen innan en tenta eller ha dem tillgängliga bredvid tangentbordet i arbetet med en hemuppgift.

Jag heltidsarbetade och extraarbetade under större delen av mina studier (som också var på heltid), så det fanns sällan tid att slacka efter med uppgifter eller skjuta inlärning på framtiden, även om jag tyvärr fick acceptera att sikta lite lägre i betygskalan ibland för att inte missa en deadline ”ute i verkligheten” (för sådant gör man bara inte, och faktumet att jag aldrig har missat en deadline sedan jag började jobba som sextonåring, oavsett yttre och inre omständigheter, är någonting som jag är mycket stolt över) och inte alltid kunde närvara på alla föreläsningar.

Av en slump hittade jag just en sådan där sammanfattande text som jag måste ha skrivit inför en tenta, anno 2011, i ett av mina arkiv nyligen, och slogs av hur dåligt disponerad och full av korrfel den är.

Men den är nedtecknad med ett syfte, som den antagligen också tjänade, och jag rekommenderar verkligen det fria textandet som studieteknik.

Man skriver ned vad man tänker och kommer ihåg liksom, bryr sig inte om hur snygg eller läsvänlig texten blir eller ens hur många tecken den tickar in på, och utgår sedan från den när man ska redovisa sina kunskaper i en muntlig eller skriftlig tenta, har förhoppningsvis memorerat den inhämtade informationen när den rörde sig mellan huvudet och händerna.

Testa det, ungdomar!
 (Och skaffa er en dagbok också, det är avkopplande som fan.)

Bjuder på den nyligt upphittade texten nedan, och skäms inte.
 Alla har sitt sätt att banka in teori mellan öronen liksom. (Och det är WordPress som har fuckat upp styckesindelningen och käkat upp en massa mellanslag.)

Politisk-filosofiska problem

Demokratisk teori

EvaEmma Andersson

Alf Ross skriver i sin bok ”Varför demokrati” från 1949 följande: ”Att definiera ett begrepp innebär att precisera i vilken betydelse man vill använda ordet i fråga”.

Han nämner sedan de två så kallade hänsyn som i samband med definition av ordet ”demokrati” anger krav på adekvans och relevans, och slår fast att dessa inte bevisar en definition som sann men rättfärdigar den som ändamålsenlig.

Han beskriver därmed vad som brukar kallas en stipulativ definition.
 (Man brukar också tala om lexikala och ideala definitioner. En lexikal definition rapporterar språkbruk i ett visst sammanhang, och en ideal definition är en benämning på definiendum, det som ska definieras, i dess mest renodlade, ”perfekta”, form.)

Ross säger också att demokrati som fenomen kan variera med intensitet (omfånget av valdeltagarna/röstberättigade), effektivitet (de röstandes grad av inflytande) och extensitet (i vilken omfattning det folkliga inflytandet gäller statsmaktens olika förgreningar).
 Hans egen definition är alltså att betrakta som en dyadisk definition.

Under kursens gång har jag funnit att den definition av demokrati som tilltalar mig personligen mest är den som Torbjörn Tännsjö presenterar, i vilken han slår fast att demokrati är en beslutsmetod och framhåller att en beslutsmetod är att betrakta som demokratisk om och endast om ”folkviljan” fattar beslutet.

Enligt Torbjörn Tännsjös definition ska det alternativ som majoriteten väljer vinna i en omröstning, och beslutet kan då och endast då betraktas som demokratiskt fattat.
 Men icke att förglömma så gäller detta enligt Tännsjös definition om och endast om en individs rösthandling förstås som vad hon eller han verkligen vill eller tycker, och inte vad personen i fråga har till exempel tvingats till eller vilseletts till.

Tännsjös definition av demokrati är lexikal (det vill säga anger vad man menar när man använder ordet) och naturalistisk, och definitionens användningsområde anges som ett redskap för utvärdering, vilket genererar slutsatsen att Torbjörn Tännsjö anser demokrati vara en egenskap hos en beslutsmetod inom till exempel ett folk, en grupp människor eller i ett land/geografiskt område.

Definitionen är monadisk, det vill säga den anger att demokrati är ett antingen-eller-tillstånd.
 En dyadisk definition av demokrati säger att någonting kan vara mer eller mindre demokratiskt, att det liksom finns olika grader av demokrati. (Se definitionen signerad Ross ovan.)

Värt att nämna i sammanhanget är också att Torbjörn Tännsjö har (haft?) en ”demokratiutopi” som kan sägas likna ett normativt ideal, och som han själv formulerar (formulerade?) som följer: ”Det politiska systemet ska arrangeras så att det beslut som fattas så långt som möjligt approximerar folkviljan”.

Tännsjös definition av demokrati är också den som kan sägas närmast min egen definition, även om jag är lite kluven och anser ordet benämna både en fungerande beslutsmetod och ett normativt ideal som anger hur saker och ting ”borde” fungera ”i den bästa av världar”.

Jag tilltalas kanske främst av just ”maximerandet av folkviljan” som Tännsjö talar om, och har nog alltid föreställt mig att ett beslut fattas på ”rätt” sätt om ”folket” får bestämma i de frågor som rör ett lands lagar och vilka som praktiskt svarar för landets förvaltning och politiska system, genom fria, allmänna, slutna val som garanterar väljarens tryggade åsiktsfrihet och rätt att göra sin röst hörd.
 Tidigare har jag faktiskt aldrig tänkt närmare på vilka som egentligen är folket, på det sätt som man reflekterar i och med till exempel det så kallade avgränsningsproblemet.

Problem som kan sägas uppstå i utövandet av demokrati enligt Tännsjös definition är bland annat fall med så kallade Condorcetvinnare (och Condorcetförlorare), och situationer som involverar ”dött lopp” mellan två eller flera alternativ. 

Det som brukar kallas för avgränsningsproblemet inom politisk teori kan beskrivas som frågor kring vem/vilka som ska få delta i beslutsfattandet, och hur inflytandet ska fördelas i olika sammanhang.
 Helt enkelt: Vem ska få rösta?  Vilka duger till att fatta beslut?
 Om ”folket ska bestämma”, vilka är ”folket”?
 Ska olika individer ha lika mycket inflytande enligt principen ”en person en röst”, eller ska folkets inflytande fördelas proportionellt mellan alla människor utifrån hur mycket var och en kommer att påverkas av utfallet i omröstningen?

De som anser att avgränsningsproblemet verkligen är ett betydande problem för demokratin påtalar att demokratisk teori i sig inte erbjuder någon tillräckligt tydlig vägledning för hur man ska gå till väga för att avgränsa de röstberättigade från de icke röstberättigade, och hur folkets inflytande ska fördelas.

Vissa argumenterar enligt all affected-principen, som säger att alla som påverkas av ett specifikt beslut ska ha rösträtt i just den frågan. 
Andra resonerar enligt den i mångt och mycket liknande legally bound-principen, som säger att de som ska följa lagen bestämmer lagen.

I samband med detta kan de som argumenterar för att avgränsningsproblemet är ett stort problem ta upp rent praktiska svårigheter som uppstår kring dessa principer, bland annat att man inför varje specifik omröstning skulle tvingas besluta om vilka som är berörda av omröstningens utfall och därför ska få vara med och bestämma, och det då skulle kunna uppstå en situation i vilken man skulle tvingas rösta om vilka som får rösta om vilka som ska få rösta och så vidare i all oändlighet.

Bland annat Arrhenius och Dahl säger att demokrati är det rätta sättet att fatta beslut om de som röstar kan anses kompetenta och tillräckligt väl informerade för att kunna fatta beslutet, men tillägger att frågan kvarstår om vem som kan anses tillräckligt kompetent och varför.
 Och vilka är kompetenta att säga vilka som är kompetenta att rösta?

Arrhenius säger också att det finns resurser inom demokratin för att lösa avgränsningsproblemet om man håller demokrati som ett normativt ideal (det ultimata målet och den teoretiska förebilden), men inte om man ser demokrati som enbart en beslutsmetod.
 Lars Bergström talar även han i linje med detta, och anser att demokratisk teori kan hantera vissa gränsdragningsproblem.
 Han säger att många gränsdragningsproblem är problem av normativ art som faktiskt kan lösas genom demokratiska beslut.

Man kan också argumentera för att avgränsningsproblemet inte är ett stort problem utifrån faktumet att det ofta faller sig naturligt att man inom en nationalitet, ett geografiskt område eller dylikt röstar, och att omfattningen av de röstberättigade ”ger sig självt”, till exempel genom att man helt enkelt när man upplever problemet kommer överens om vad som tycks funka bäst (samförstånd). 
Det finns också exempel på att omröstningar om förändringar i ett lands lagstadgade rösträttighet har fungerat, till exempel när dåvarande ”svenska folket” (män som hade uppnått en viss ålder och uppfyllde vissa kriterier i fråga om bland annat ekonomisk självständighet från staten och fullgjord värnplikt) röstade ja till rösträtt även för kvinnor i början av 1900-talet.

Lars Bergström finner en åldersgräns för rösträtt rimlig, talar om att inte bara rösträtten utan också valdeltagandet är mycket viktigt i frågan om gränsdragningsproblemet och dömer ut all-affected-principen som omöjlig att tillämpa i praktiken.

Grofman och Feld talar om gränsdragningsproblemet främst i avseendet ”folkets” eventuella oförmåga att ha tillräckligt gott omdöme och tillräckligt rimlig uppfattning om ”allas bästa” för att delta i alla omröstningar, medan Brighouse och Fleurbaeys talar för att beslutsfattandet ska vara ”rättvist fördelat” och anser att en person som kommer att påverkas mycket av ett specifikt beslut ska ha en röst som väger tyngre än någon som inte kommer att påverkas lika mycket av omröstningens utfall.

Första gången jag hörde det sistnämnda tyckte jag att det lät helt befängt men vid närmare eftertanke finner jag det högst rimligt. 
Var och en vet ju bäst om sin situation, och även om det är lätt att ha en åsikt när man står utanför någonting ser och förstår man sällan lika mycket som den eller dem som det hela gäller och handlar om.

Brighouse och Fleurbaeys vill mäta en persons påverkan av ett visst beslut i skillnaden mellan hennes intressetillfredsställelse i de båda utfallen, och deras teorem säger att om varje person röstar i enlighet med sina intressen rangordnas alternativen i enlighet med summan av intressetillfredsställelse, vilket enligt Brighouse och Fleurbaeys betyder att en proportionell demokrati av det slaget maximerar ”det allmänna goda” (common good).

Schumpeter talar också om avgränsningsproblemet i termer av ”common good” (det allmänna goda), och betonar att alla människors syn på och uppfattning om vad som är ”bäst för alla” skiljer sig markant vilket försvårar för ”ett folk” att ställas inför ett beslut enligt samma villkor.
 Han förlänger också sitt gresonemang med att man (folket), även om man kunde enas om vad som är common good, inte skulle kunna enas om ett sätt att nå det som skulle tillfredsställa alla människor. 
Schumpeter menar att ”folkets roll” i en demokrati är att ta fram en god regering, välja sina egna beslutsfattare, och påtalar att ”individer inte kan tillskrivas en unik politisk vilja”, vilket jag med stöd av hans andra uttalanden tolkar som att han inte anser ”vem som helst” kompetent att rösta i alla frågor, utan att man bör lämna över de flesta beslut (egentligen alla utsom just beslutet om vem som ska få besluta) till de beslutsfattare som vunnit i en fri tävlan om folkets röster (gillande) och därmed får anses kompetenta att besluta.

Schumpeter ifrågasätter människan som en rationellt tänkande individ på flera sätt.
 Bland annat säger han att människan är ett flockdjur som ständigt agerar under påverkan från sin omgivning, vilket försvårar för henne att tänka och handla rationellt.
 Han framställer alla människor som väldigt lättpåverkade och på många sätt naiva på gränsen till ignoranta.

För att återgå till Grofman och Feld, så tar de upp Rosseaus ”common will” (den allmänna viljan) och Condorcets juryteorem.

Rosseaus ”common will” går i stora drag ut på samma sak som legally-bound-principen och slår fast att ”alla” som ska lyda lagen (och vara lika inför lagen) ska ha lika mycket att säga till om (en person – en röst).

Rosseau påtalade också att det är betydligt lättare att tillfredsställa den allmänna viljan om alla tänker på vad som är bäst för kollektivet framför vad som är bäst för individen. 
(En bekant sa en gång till mig att stadsjeepar, stora bilar som drar omiljövänligt mycket bränsle och tar mycket plats i stadsmiljön är ”good for one but bad for all”, och att Rosseau skulle ha cyklat i dagens Stockholm.) 
Condorcets juryteorem handlar om att sannolikheten att komma fram till ”rätt” beslut (det som maximerar folkviljan enligt Tännsjös definition av demokrati som beslutsmetod) ökar i samband med att antalet röstdeltagare ökar, förutsatt att varje deltagare genomsnittligen har något högre sannolikhet att fatta ett korrekt beslut än att inte göra det.

Enligt Grofman och Feld kan man i enlighet med just Condorcets juryteorem och Rosseaus ”common will” alltså resonera sig fram till att ju fler berörda (och informerade/medvetna) som röstar i en enskild fråga, desto ”bättre”, mer korrekt, blir resultatet av omröstningen.

   
    
    
 
Jag vid tidpunkten när texten skrevs.
Jag hade rastaflätor ett tag, för att bli lite mer lyssnad på.
Det funkade ibland.