Hölls vaken inatt av en DJÄVULSK mensvärk som jag vågar påstå kunde mäta sig med en förlossning i smärtintensitet (utifrån vad jag har hört och läst alltså) men bet ihop som kvinnor i alla tider har gjort och gick till jobbet ändå när iPhonen signalerade väckning.
Är ju inte vilket våp som helst utan en rutinerad arbetare, som stammar i rakt nedåtstigande led från Dunder och andra som varit med om värre.

Det är alltid min taktik när någonting är jobbigt, att tänka ”det har varit värre”.
Om inte för mig så för andra som har överlevt, och då finns det ingen anledning att jag ska vara sämre.
In med pannan bara, och gneta på tills uppförsbacken planar. (Man kan ju som bekant ändå inte bromsa sig ur den…)

Idag nåddes backkrönet strax efter lunch, och då lämnade jag över till eftermiddagsskiftet, plockade fram min Saint in the city-playlist och gick hem.

Sedan dess har jag mest ynklat mig lite allmänt, joggat en sväng, käkat närmare en halv femkilosvattenmelon och lyssnat på ljudboken om Vargattacken.
Den är jättebra och skitläskig.

Jag har också tänkt en del på hur väldigt glad och tacksam jag är över att vara en alldeles vanlig människa med vanliga jobb, vanliga relationer, vanliga intressen och vanliga ”problem”, knappt värda namnet. Det kunde ha varit mycket värre, om jag hade varit bara lite klenare, lite mindre intelligent, eller haft något lägre moral.