En viss kategori människor pratar och skriver mycket om Rute stenugnsbageri på Gotland.

Där kan man köpa bröd, men uppehålla sig i max fem minuter innan någon Instagramfjant i kortbyxor med pressveck slår knut på sig själv av ren ängslan och stör det lugn man behöver på semestern (och helst annars också), så jag föredrar andra hängställen.

Kutens creperie till exempel.
Ett skönt och ballt ställe, där ambulansen som en gång transporterade en död Elvis Presley står parkerad och rostar i lugn och ro.

Crepes med äpple, kanel, glass och honung. Lövely. Och runt omkring bara alldeles vanliga lantisar, som också vill äta och vara som folk. Jag var den enda som fotade min mat. Men till mitt försvar Instagrammade jag den inte.

(Förresten kommer jag ofta att tänka på textraden ”Ge mig Gud ett innehåll” i Ulf Lundells Herrarna när jag ser sådana där hysteriska människor som inte ger sig tid att existera utanför kanalerna, ens på semestern. Jag tycker synd om deras familjer, polare, om de nu har några, och lite, till och med, om dem själva. Det fanns en tid när jag hade närmare en miljon ”följare”, men det var innan Facebook, Instagram, och jag hade inga som helst planer på en blogg, ville med en slags oväntad insikt om mitt eget värde ha betalt för varje text, och inte av något annat än en tidningsredaktion. Följarna skickade mejl, flera hundra om dagen, och det skrämde skiten ur mig när de skrev att de hade sett mig, lunch med mina föräldrar på Medis ”ni såg så allvarliga ut”, en tennismatch med min brorsa ”vad bra han var”, och håren reste sig på mina armar, över hela kroppen en iskyla. ”Låt mig vara”, på ett helt annat sätt än jag måste freda mig idag. Annan spelplan nu, andra övertramp. Fredar mig på andra arenor, har innehåll IRL av ett helt annat slag än herrarna i kortbyxor och med ängslig uppsyn, damerna med stål i blick och narcissismens pålitliga pansar. Det händer att jag klandrar mig, för att jag inte tog vara på min synlighet utan skydde den, flydde den, trots de textrelaterade framgångar hela skräckstrålkastaren förde med sig, eller kanske snarare föddes ur, men oftare känner jag en trygghet i min tjurighet, min egen ovilja att foga mig, finna mig, vara ett djur i bur, koppel. Jag är indie, jag är underground, en slugger, en outsider, stannar kort på scenen för ängsligare själar, kör vidare mot andra, bättre bullar på egna villkor.)