Jag såg en dokumentär om produktionen av teveserien Bron för ett tag sedan, och jag tror att det var en av manusförfattarna som använde orden ”förhöjd verklighet” när hen uttalade sig om stämningen i seriens handling och miljöer.

Jag fastnade för det, eftersom det på ett mycket enkelt sätt förklarar vad jag oftast eftersträvar när jag skriver.

Jag vill gärna skildra mänskliga känslor och tankar, dramatiken som kan uppstå i vardagliga relationer och mer eller mindre slumpmässiga händelseförlopp, men jag är egentligen totalt ointresserad av en realism och en verklighetstrogenhet som gör en berättelse vad fantasilösa läsare kallar ”trovärdig”.

Jag bygger en värld, ett samhälle och en kultur kring huvudpersonens förutsättningar, med utgångspunkt i hennes behov av motspelare, medhjälpare och utmaningar, fokuserar helt på att skildra det händelseförlopp som gör karaktärerna levande, oavsett hur sannolikt det vore i vår verkliga värld att det ena eller andra skulle inträffa.

I Tebbes värld är damhandbollsspelare på elitnivå rikskändisar, och Polishögskolan drillar sina elever på tuffa hinderbanor FBI-style.

Tebbe är en sagohjälte, omgiven av skurkar och helgon utan allt för många gråzoner i sin personlighet, och jag njuter verkligen av att kunna ta mig konstnärliga friheter i fråga om hennes personlighet och förehavanden.

”En förhöjd verklighet”, med allt vad det innebär av edge och twists, är vad jag vill skapa under de många timmar jag ägnar åt projektet Tebbetrilogin, och jag hoppas verkligen att ni läsare trivs lika bra i den som jag.


Tebbes Tvivel, snart på ett bibliotek och i en bokhandel nära dig.