Välj en sida

Jag har alltid gillat Katarina Mazettis sätt att berätta om människor, både i ungdomsböckerna och i vuxenromanerna, och för några dagar sedan hittade jag av en slump Familjegraven (uppföljare till Grabben i graven bredvid) som jag tyvärr hade missat tills nu.

Började genast lyssna på den i Storytelappen, och blev måttligt förtjust.

Men jag förstod sedan att det var inläsningen med Stefan Sauks överdrivna bonnadialekt som sänkte läsupplevelsen, för storyn är en varm och gullig berättelse om två mycket olika människor som bestämmer sig för att bilda familj.

Jag borde ha läst den ”på riktigt”, i pappersform, för att göra den rättvisa.

”Man fick väl vara glad att han inte kom med en bukett purjolök.”