”Du börjar ofta blogginlägg så banalt, med en ny tröja eller något, och sedan svävar du ut. Det är ett väldigt speciellt och förbannat irriterande sätt att skriva på”, sa en kompis till mig.

”Man tror att man sitter där och slentrianscrollar ditt loja textbabbel, och så plötsligt inser man att man läser något initierat, som känns. Varenda sekund du hänger i sociala medier just nu är en bortkastad sekund, SKRIV PÅ BOKEN!” fortsatte hen och skakade min axel med eftertryck vid de sista orden.

Och jag fnissade lite generat.

Min blogg har en tämligen låg lägstanivå, om ni frågar mig.

Jag konstaterar det med en axelryckning eftersom jag en gång för alla har fattat beslut om att bloggen ska uppdateras med minst ett inlägg varje dag. Har trots allt en skara trogna följare som förtjänar bättre än totalt stiltje.
Och jag jobbar mycket, har en del fritidsjärn i elden och ett stort behov av att försöka romanförfatta någon timme varje dag, kan omöjligen, som jag prioriterar just nu, bidra med ”initierade” texter ”som känns” i någon anmärkningsvärd utsträckning i just det här forumet.
Får helt enkelt fylla ut, i perioderna som är mest innehållsrika och intressanta för mig, med ordfattiga inlägg om kläder, smink och teveserier. Förtidsinställa en liten post till klockan 7 varje morgon (lokal Stockholmstid), och eftersom jag är en intelligent person fortsätta att hålla familjen, nära vänners identitet och annat privat utanför, inte hemfalla åt sådana där pinsamma, integritetslösa slafsinlägg som en del delar med sig av som om det inte fanns en morgondag eller ett mer anständigt sätt att bete sig.

Behöver väl egentligen inte ursäkta mig, inte stå till svars för någon annan än mig själv, men kompisens slash auktoritetens ord och axelskak triggade en skamsen insikt.

Jag borde skriva mer, och bättre.

Jag har en hel del fritid nu i december.
Jobbade undan mycket i november med dubbla skift och korta ledigheter, kan njuta kompledighetsfrukten ända fram till jul, när gnetandet tar vid igen.
Ska försöka romanfokusera då, och kanske kanske kanske går vi in i 2019 med något som börjar likna ett färdigställt romanmanus, inte motas tillbaka in i omarbetningsfällan av den äckligt hämmande självkritiken.
Vi får se.

Men jag tycker ändå inte att sekunderna här på bloggen är bortkastade.
De ger mig något, ibland oklart vad.

En spontan, rufsig selfie.
Jag kallar den ”EvaEmma på Kaptensgatan”.