När jag var tjugotre år och vägde ungefär femtio kilo fick jag en heltäckande kroppsstrumpedräkt av märket Spanx av en kompis, för att hon tyckte att ”vi” behövde sådana.

Jag drabbades av total klaustrofobipanik (en ganska naturlig reaktion när man inte kan andas eller röra sig) och såg löst skinn forma sig till läskiga valkar vid dräktens kanter, men kompisen menade att hon ”kände sig så fri” i sin.

Som tur var hade kompisen lämnat prislappen kvar på det vidriga plagget i storlek XXS hon så ”generöst” skänkt mig, så jag sålde det i oanvänt, endast provat skick, på Tradera i stället för att slänga det.

Nu, elva år och femton kilo senare, i samband med inköpet av ett par vansinnigt snygga jeans med låg midja, började jag dock snegla på fenomenet Spanx igen, och efter att en expedit på Twilfit förklarade hemligheten för mig, att ALDRIG försöka pressa sig in i en mindre storlek än sin faktiska, är jag helfrälst och mycket lycklig över mitt nya Thinstincts-linne.

Men fri känner man sig ju inte, direkt…