Jag snubblade på ett gäng bilder på mig från en fantastisk sommar som jag tillbringade i Amerikas Förenade Stater för mycket länge sedan. (2011, mitt i studier, extrastudier, jobb och extrajobb.)

Jag minns att jag såg bilderna när de var nytagna och förfasade mig över hur väldigt ”stor och klumpig” jag såg ut, tänkte att herrejösses, här har jag sprungit omkring i bikini och shorts och allt möjligt och känt mig helt okej lycklig med det, och så har alla sett DET DÄR!

Jag var fullständigt tokig i min ungdom. (När jag var 26/27 och lite runt omkring.)

Bra grej att tänka på nu, när jag ibland nojar över att använda vissa kläder eller får en skymt av mig i en oväntad spegel och reagerar känslomässigt mer eller mindre som inför en katastrof eftersom jag har glömt att räta på nacken och hålla in magen.

DET ÄR INTE ETT PROBLEM, måste jag komma ihåg då, och i framtiden kommer det att framstå som LÖJLIGT, nästan IMBECILLT, att jag skänkte ämnet minsta sekunds tanke.

Dessutom har jag hört, från en initierad källa utbildad i läkarvetenskapens ädla konst vid ett ansett universitet och belönad med specialisttitel på sin Landstingetutfärdade legitimation, att det som merparten av alla kvinnor tror är fettansamlingar på nedre delen av överkroppen är livmoderns naturliga position, som gör att en kvinnas mage har en rundning som inte mäns har, kan ”försvinna” endast om man håller in lungor och diafragma med en kraftansträngning eller (men inte alltid om man) svälter sig till betydande undervikt. Det var skönt att höra!