Tillsammans med en skrivande polare fattade jag beslut om att rota fram de allra värsta (bevarade) texthelveten vi någonsin producerat, som vi skäms våldsamt över och ogärna vill kännas vid, för att läsa dem högt tillsammans och helt och fullt ta in deras enorma pinsamhetsfaktor, rysa av skräck och förhoppningsvis komma ut på andra sidan som textare med större djup, ökad självkännedom, försonade med gamla synder.

Jag hade ett stycke som jag genast tänkte på, men vid närmare eftertanke kunde jag påminna mig både två och tre nästan ännu värre skitdåliga textförsök, som dock aldrig (TACK GODE GUD!) publicerats.

-Men det måste finnas en preskriptionstid! Alster äldre än femton år gills inte! Folk förlåter för fan knivrån och kortbedrägerier på kortare tid än så.
-En riktigt dålig text kan ju vara ett värre brott mot konsten och mänskligheten och jaget än sådant! Ingen preskriptionstid!

Jag kände ångest.
Led konstnärens alla självupptagna kval och plågor, och försökte in i det sista att komma undan min egen kritiska blick, men sedan hämtade jag ändå en extern hårddisk och printade ut mina värsta dramer.

Och så här är det: jag har skrivit skitdåliga texter. Verkligen ”krypa-ihop-i-fosterställning-under-en-sten-i-skogen-och-aldrig-komma-fram-igen”-dåliga texter, med allt vad man inte kan önska av långsökta liknelser, barnsliga formuleringar och märkliga perspektivfokus.
Men.
Jag har också skrivit väldigt mycket bra.
Och framför allt har jag utvecklats från de där allra sämsta tillräckligt för att tveklöst kunna skilja dem från mina bästa.

Har rituellt strimlat sönder Det Dåliga nu, och sedan rivit småbitarna i småbitar, knycklat och gjort confetti av gamla underliga, disharmoniska haranger.

Kastade allt i papperskorgen och beslutade en gång för alla att vända blad, ringa ut det gamla och in det nya, och fan i mig om det faktiskt inte kändes lite lättare när jag sedan kurade skymning i arbetsrummets mysfåtölj med nya nya nya romanprojektet igår.

Segern är således min! Per tenebras ad lucem, som Vincent van Gogh, en annan knepig konstnär, sa.

Nu blickar vi framåt, mot den nya tiden!
(Och alltså, kompisen har inte alltid varit ett textgeni heller! Nästan ingen är det alltid, från start.)

Inte ens Astrid Lindgren var hundraprocentigt nöjd med allt hon skrev.