En gång när jag beklagade mig för en släkting om hur obotligt envis en annan, gemensam, släkting var skrattade han och sa ”det låter som en Andersson, det, vi är ju likadana allihop!”
Och jag antar att det stämmer.
Försöker tänka att det inte alltid är dåligt.
Envisa människor fullföljer projekt, ger inte upp så fort något blir lite jobbigt, och engagerar sig, bryr sig, tar ansvar.
Och då är jag gärna en sådan, en typisk Andersson.
Klär mig till och med ofta som en numera, sedan jag hittade den här balla, blåställsliknande overallen på Style by Wera.
Fångade den på en provrumsselfie när jag ville dela med mig av glädjen över fyndet till en tjejkompis, och den bilden får duga här i bloggen också.

När jag var yngre träffade jag ibland en flygvärdinna som djupt föraktade selfies.
Hon publicerade tämligen frekvent bilder på sig själv i sociala medier, men poängterade alltid att hon inte tog dem själv, det var alltid någon annan (slumpmässigt närvarande som hon omständligt poserade för och instruerade i konsten att välja rätt vinkel).
Jag ber aldrig någon att fota min asymmetriska uppsyn när jag kliver omkring i nya overallen och jobbar, skriver ungdomsroman, sorterar tvätt och sträckkollar nya GW-serien, eftersom jag är fullt kompetent att föreviga mig själv när andan faller på (och ljuset faller rätt).

Är nämligen inte bara envis och välklädd, utan självständig också. That’s Miss Äääändersön for ya!