Talade med några vänner nyligen om avdelningen fuffel-och-båg.
Samtalet började inom området gällande hur (vi har hört att) man kan planera sina inköp för att maximera sitt antal ihopsamlade poäng i olika bonusprogram kopplade till kreditkort och liknande, och fortsatte med olika typer av bedrägerier man kan råka ut för.

När vi gled vidare in på ämnet hur långt man själv skulle kunna tänka sig att gå för egen vinnings eller upprättelses skull slogs jag (ännu en gång) av hur olika det är ställt med människors moral.

Själv har jag aldrig stulit eller ”snattat” som ett statistiskt sett mycket vanligt ungdomsbrott kallas.
Kan inte föreställa mig ett tillräckligt starkt behov av någonting för att det skulle kunna så att säga overrula min uppfattning om att man ska ge fan i andras grejor.

Jag respekterar hastighetsbegränsningarna när jag kör bil eftersom jag inser att de finns för att undvika onödiga olyckor, och jag följer fastslagna regler och rutiner även när jag skulle kunna fuska för att ingen ser.

Däremot drar jag mig aldrig för att skvallra höstadietjejstyle bakom någons rygg när jag tycker att det passar, eller slänga sopor utan att källsortera.

Jag har väldigt svårt för att ljuga, mest för att jag har en bild av att jag ska bli avslöjad på något brutalt pinsamt sätt, men den enda brottsliga handling jag någonsin har begått involverar faktiskt just en lögn.

Det var ett antal år sedan, och jag åkte blåbuss nummer 1 längs Fleminggatan minuterna innan den skyltades om till nattbuss 91.
Jag var i egna tankar och hörlurar som vanligt på den glest befolkade bussen, och när två män i min ålder eller möjligen strax över lämnade sina platser för att punktmarkera mig med diverse kontaktsökande antydningar höjde jag bara volymen och vred huvudet ytterligare lite bortåt i enlighet med den gamla grundregeln om att en ignorerad dumskalle ofta är en dunstande dumskalle, så småningom.
Tyvärr gav de båda unga männen, av allt att döma två ganska vanliga medelklasskillar som i varandras och alkohols sällskap hetsades till någon slags hämnd på kvinnosläktet för visat ointresse, inget intryck av att tröttna, och jag började känna mig stressad över att bussen närmade sig min hållplats och den ena snubben blockerade min väg ut mot bussens mittgång.
När de båda sedan blev väl grova i käften beslutade jag att bryta mot lagen.
För att jag var skraj och arg, i den storleksordningen.
Min puls var uppe i sprinter-på-upploppet-standard, och jag petade lurarna ur öronen, placerade en blick som jag försökte göra så Gunvaldskt trött som möjligt i den ena dräggkillens flackande synorgan och sa ”Du, så här är det: jag är polis, men jag är ledig ikväll, och om du lämnar mig ifred nu och flyttar på dig slipper vi båda en rätt jobbig kväll med mycket pappersarbete”.
Sekunderna senare lämnade jag ostört bussen, och jag minns tydligt hur mina händer skakade när en äldre dam som satt lite längre fram i bussen såg på mig med ett alldeles skräckslaget ansiktsuttryck.

Under en mycket lång tid efter det väntade jag på att hamna i rättegång för mitt föregivande av allmän ställning som brott av den där typen rubriceras, och föreställde mig ofta hur busstanten och andra åhörare förskräckt berättade för bekanta om hur en mycket klent byggd polis undvek att ingripa i en potentiell våldssituation med hänvisning till jobbigt pappersarbete.

Den där lögnen jag i plötsligt infall kastade ur mig kan ge upp till två års fängelse, men eftersom preskriptionstiden har passerats känner jag mig ändå ganska bekväm med att prata om det, och det är, så vitt jag vet, den enda kriminella handling jag någonsin har begått.

När jag tänker på det, och på att jag har kompisar som obekymrat erkänner snatterier, skadegörelser och till och med olaga intrång ”i ungdomligt oförstånd” tycker jag att jag framstår som något bättre än genomsnittet.

Jag menar, det kunde vara värre.

Och allra viktigast i moraliska sammanhang tycker jag alltid är att man ansvarar för sig själv och sina egna handlingar, står för vad man säger och gör.

Det finns till exempel en skillnad i moral mellan den som uppriktigt talar om för berörda att ett missnöje har uppstått i en relation av något slag, och den som barnsligt markerar i otydliga känslodemonstrationer att ”något” är fel.
Det finns en skillnad.

Alla får välja, ”för det är ett fritt land” som vi sa när vi var små, och personligen anser jag att valet mellan rätt och fel sällan är svårt.
Tvärtom.
Man bara gör vad man tycker att man måste göra, och tar ansvar för det.

Jag blir väl tvungen att skaka galler om övervakningskamerans film från den där bussen på Fleminggatan plötsligt dyker upp i något sammanhang och vittnena börjar tala ut, och är beredd på det precis som jag är beredd på att sjunga ut till X om vad jag sagt om hen till Y efter att Z anförtrott mig vad X egentligen menade med Å som lika med Ä(h) relaterade till A lika B som egentligen är X. En ann är lika god som en ann, som man säger där jag kommer ifrån…

Skyldiga kvinnan vid ungefärliga tidpunkten för brottet…