Mina flitigaste läsare kanske minns inlägget jag gjorde om mina favoritord för ett tag sedan.
Då nämnde jag bland annat ordet ”dunder”.
Det är något med det ordet jag verkligen har fäst mig vid, och det har länge legat mig varmt om hjärtat.

Strax efter att jag skrev den där texten började jag släktforska med hjälp av en bekant som var kunnig i tillvägagångssätten kring det, och även om jag var något så när medveten om de långa raderna av egensinniga sjöfarare och strävsamma småföretagararbetare på fädernet och de smålandsbondska entreprenörerna på mödernet mötte jag en hel del överraskningar.
Goda betyg i husförhör till exempel, där samtliga har noterats med symbolen för ”kunskap om hela katekesen” i prästerskapets böcker (inte en enda hade symbolen för ”svagbegåvad” eller ”ej talför” tack och lov).

Bäst av alla fynd i mitt DNA var dock karln som föddes i Blekinge den 4 januari 1816 och godkändes för värvning i svenska krigsflottan den 14 december 1841.

Han gick till sjöss som rotets båtsman trots att hans pappa som var sjökorpral hade dött till följd av ”rötfeber” ombord, och blev med åren stämplad som ”sjövan” och ”befaren” i registren.
Han klassades högt i sjömansbokens flergradiga kompetensskala och blev kvar i yrket till den 6 maj 1876 när han inte klarade generalmönstringen (den duglighetskontroll som utfördes med jämna mellanrum) och fick avsked med anledning av ålderdom.
Och namnet?
Karl Olsson DUNDER.

Möjligen berodde namnet han fick i samband med antagningen till båtsmansyrket på att han led av samma tordönsstämma som jag begåvats med vid min födsel drygt hundra år efter hans död, eftersom soldatnamn vid den här tiden oftast anspelade på personliga egenskaper om inte geografiska platser, men det är mest en hoppfull gissning från min sida.

Det är i alla fall kraft i namnet DUNDER, jag gillar det.

Dunders barn fick efternamnen Karlsson och Karlsdotter, och de flesta följde släktens gång och sökte sig till flottan.

Några var särskilt duktiga, blev placerade i ”uppmuntringsklass” under utbildningen, och vid en korprals namn står det till och med ”innehar medalj” under ordet ”välbefaren” som enligt mina googleefterforskningar betyder att han ”kunde stå till rors” vid kronans fartyg utöver att sköta kanoner och klättra i master.

Utseendemässigt är mina släktingar beskrivna i protokoll med anteckningar som ”svart hår, svart skägg, blå ögon, 5,8 fot lång, stark” eller ”medellång, starkbyggd”.

Det är något väldigt spännande med att läsa så detaljerade beskrivningar av sitt eget kött och blod nästan 200 år tillbaka i tiden.

Och det där namnet, DUNDER.

Jag forskar vidare i det, och överväger faktiskt att återta det, med släktträdets rätt, och börja skryta med att jag minsann hör i rakt nedåtstigande led till en modig sjöfarare med ett namn som signalerar kraft, verbalitet och framåtanda, på samma irrelevanta (?) sätt som andra lyfter fram Lidingöpåbrå och gamla pengar.
Ett Dunder bråkar man inte med, liksom.

Särskilt tänker jag på vilket originellt författarnamn det är, och på hur det skulle vara på jobbet, där jag har för vana att svara ”positionen XX, EvaEmma” när någon anropar min telefon, trots att de flesta av mina kollegor svarar med efternamn.
Jag säger ”EvaEmma” i stället för Sveriges vanligaste efternamn för att det är lättare för personen på andra sidan linjen att identifiera mig då, men leker just nu med tanken på att lyfta på luren och hojta ”Position XX, DUNDER!”
Det vore ju coolt!

Nu fortsätter släktforskningen med rotande i vilka fartyg släktingarna hölls ombord på, och om de lämnade några bevarade texter efter sig i loggböcker och liknande.
Det är möjligt att Karl Dunder satte segel på det här linjeskeppet som fanns i Karlskrona samtidigt som han var yrkesverksam i örlogsstaden.