Det händer att jag, i kretsen av mina allra närmaste, beskriver någon som ”en person med tung underläpp”.

Då menar jag inte någon med ett specifikt ansiktsdrag utan en tafatt klåpare, ett ifrågasättande spån som mest står och gapar och fladdrar med ögonfransarna på ett våpigt sätt, och nyligen såg jag ett riktigt praktexempel i en film.

Karaktären Marianne i den knappt medelmåttigt roliga filmen Jag älskar dig – en skilsmässokomedi har verkligen tung underläpp, vilket visar på skickligt skådespeleri från Christine Meltzers sida, eftersom hon inte alls verkar vara så dumslö i verkligheten.

Det förstörde i alla fall filmen lite för mig, eftersom det är få saker som stör mig mer än just folk med tung underläpp.
De är ett tråkigt, oinspirerat släkte som sänker alla andras tempo och rent allmänt sprider dålig stämning.


(Martina Haags karaktär var också ganska B i ovan nämnda film. För klyschig och stereotyp, totalplatt, i likhet med det innehållslösa manuset.)