Hittade ännu en sådan där pluggtext i ett arkiv som jag helt hade glömt bort att jag hade, och den är från min tid på det litteraturvetenskapliga området, handlar om Astrid Lindgrens författarskap och hur könsrollerna skildras i några av hennes mest kända verk.
Publicerar den här också, för att det är kul att hitta gamla texter och för att bloggen här på EvaEmma.se är ett arkiv så gott som något.

(Den skumma styckesindelningen och de ibland försvunna mellanslagen beskyller jag WordPress för, de finns inte i originaltexten.)
Astrid Lindgren, från flickbok till fantasy, ht 2011

EvaEmma Andersson

Mina favoritböcker när jag var liten var böckerna om mästerdetektiven Kalle Blomkvist.
Kalle Blomkvist beskrivs i böckerna som en mycket listig och intelligent kille, och hans medhjälpare Anders och Eva-Lotta tillskrivs även de positiva egenskaper som är till stor hjälp för dem i deras äventyrsfyllda vardag.

Eva-Lotta, som är den enda flickan i handlingens medelpunkt, beskrivs vid flera tillfällen som ”modig”, och i samband med det även som ”pojkaktig”.

I ”Kalle Blomqvist och Rasmus” från 1953 kan man läsa att det bara finns en sak som får hennes tuffa fasad att rämna, och det är kärleken till små barn, sådana som Rasmus.

Som flicka betraktad är hon otypisk men ändå typisk i 50-talets barn- och ungdomsböcker.
 Även om liknande ”tuffa” tjejfigurer kan återfinnas i samtida böcker, inte minst i hästböckernas värld och i Enid Blytons brittiska äventyrsböcker, anser jag henne vara den enda i sitt slag som inte bara är självständig och egensinnig på det stereotypt ”pojkiga” sättet, utan också finner en gemenskap bland killar, kan umgås på deras villkor och vara ”en i gänget”.

Generellt ges bilden av flickor i böckerna om Kalle Blomkvist genom Eva-Lotta, som i egenskap av normbrytare slår fast vad flicknormen är: en stillsam, i direkt jämförelse med Eva-Lotta feg typ som inte har något som helst intresse av de farliga krigslekar och äventyr hon ger sig in i.
 Samtidigt kan nämnas att även om Kalle Blomkvist och kumpanen Anders inte på något sätt beskrivs som några machostereotyper så är de betydligt mindre emotionella än Eva-Lotta, agerar mer rationellt och eftertänksamt än hon i vissa situationer.

Ett exempel på detta är i kidnappardramat i ”Kalle Blomkvist och Rasmus”, när Eva-Lotta i ren affekt, av medkänsla och omtanke för det flera år yngre barnet Rasmus, låter sig kidnappas tillsammans med honom. Kalle och Anders lägger sig i bakhåll, förföljer skurkarna på håll och gör allt för att inte bli upptäckta.

Möjligen är detta våghalsiga, impulsiva agerande från Eva-Lottas sida ett uttryck för de modersinstinkter som ansågs passande för en ung kvinna i femtiotalets Sverige, medan hennes manliga kumpaner får stå för det trygga manliga lugn som var norm och ideal vid tidpunkten.

I Ronja Rövardotter från 1981 beskrivs aldrig Ronja som ”modig och pojkaktig” på samma uttalade sätt som Eva-Lotta gör i böckerna om Kalle Blomkvist, men genom att följa hennes sätt att vara kan ett tydligt mönster av könsrollsöverskridande skönjas.
Hon är stark och självständig, tar egna initiativ och väjer inte undan för så banala saker som rädsla.

Hon är den som räddar Birk ur helvetesgapet, och hon vågar trotsa faderns raseri när deras viljor går isär, på ett högst ”oflickigt” sätt.

Birk å sin sida, visar lika väl som de traditionellt pojkaktiga sidorna (till exempel ledartypstendensen) en klart feminin sida i sin ömhet inför sin bästa vän och ödmjukhet inför föräldrarnas vilja.
 Gällande övriga könsroller i just Ronja Rövardotter bör även de vuxna nämnas, och då främst den viljestarka, stabila kvinnan Lovis och den temperamentsfulle Mattis, som på många sätt visar på de traditionella, stereotypa könsrollerna i fråga om mannen och kvinnans roll i hemmet, familjen och samhället, men därtill skildras som två individer inom ett modernt, fungerande, frispråkigt och jämställt äktenskap. 

Flera av Astrid Lindgrens böcker kan betraktas som en form av moderna klassiker, och hennes texter har fått en enorm genomslagskraft, både i positiva och negativa avseenden.
Genomslagskraften i Astrid Lindgrens böcker kan säkerligen förklaras på lika många sätt som hennes böcker har läsare, men personligen tror jag att det finns ett samband mellan hennes jordnära berättarteknik och det sätt på vilket hon ända sedan debuten 1944 har nått ut till människor i alla åldrar.

Jag tror också att det realistiska sättet att beskriva både människor och överjordiska väsen är något som tilltalar människor inom alla kulturer och religioner, liksom det tuffa rättviseperspektivet som ofta genomsyrar hennes porträtt av människor och livsöden i både den samtida vardagen och i fantasysagans värld.

Dem av Astrid Lindgrens böcker som tilltalar mig mest i vuxenlivet, och som jag också har starkast minnen av från barndomen, är Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter.

I samtliga tre böcker finns en tydlig, tidlös syn på moralen som ett rättesnöre inom relationer, liksom karaktärer som vill göra gott, anstränger sig för att göra skillnad.
Huvudkaraktärerna, ”hjältarna”, skildras som personligheter med en inneboende stolthet och värdighet i kombination med en stark tro på sin egen förmåga.

Det goda övervinner det onda i slutet, och handlingen följer en linje av klassisk dramatisk aktantmodell, med hjälpare och motståndare till huvudkaraktärens goda vilja och ambition att ”rädda världen”.

I Mio min Mio från 1954 får vi följa en föräldralös pojke som drömmer sig bort från sin sorgliga tillvaro i en kärlekslös fosterfamilj till Landet i Fjärran, där hans riktiga far är Konung och har längtat så efter sin ende son.

Pojken heter då inte längre Bo Vilhelm Olsson, utan får det kungliga namnet Mio, och han är inte längre en ensam pojke, utlämnad till de vuxna, utan en handlingskraftig och kompetent person med ansvaret att rädda sina nyfunna vänner och sin far undan ondskan, som bär skepnad av Riddar Kato.

Mio stöter på hinder på vägen, men räddas av sin egen beslutsamhet, sin lojala vän Jum-Jum, och inte minst modet hos dem han ska befria.

Även döda ting får liv längs hans väg mot Landet Utanför, där han ska strida mot Riddar Kato. Berget gömmer honom undan Spejarna, och havet för honom till borgen.

Det är lätt att sympatisera med Mio och hans kamp, inte minst för att Riddar Kato, ”Det Onda”, är så fasansfullt beskrivet som något oförbätterligt och genomgående illasinnat att det bara måste förgöras, för att rädda alla de fängslade, förtryckta.

På samma sätt är det ställt i romanen Bröderna Lejonhjärta från 1973, där det enda sättet att befria folket i Törnrosdalen och göra tillvaron god och rättvis är att förgöra Tengil och hans vaktstyrka. 
Också i den berättelsen är huvudpersonen och tillika hjälten en ung pojke som lämnar sin tillvaro som liten och värnlös i en samtida verklighet och hamnar i sagans värld, där han är betydelsefull och kan göra skillnad, göra gott.
 Det tror jag talar till oss läsare eftersom det inte råder någon som helst tvekan om vem man ska sympatisera med, vad som är rätt och fel och vem som förtjänar seger och upprättelse.
 Man håller på Bo Vilhelm Olsson och Skorpan Lejonhjärta från första till sista sidan och vacklar aldrig i sin tro på att de ska lyckas med vad de företar sig, även om man hisnar över de dramatiska vändningarna i deras kamp för frihet, rättvisa och godhet.

I Ronja Rövardotter är rätt och fel av något luddigare karaktär, då de vuxna i handlingen är realistiskt beskrivna som människor med allt vad det innebär av både bättre och sämre sidor av sin karaktär.

Tydligt är dock att det anses rätt och riktigt att våga stå upp för sig själv, föra sin talan i alla sammanhang och vara stolt över den man är, samt att man som person kan tänka om, förändra både sig själv och andra till det bättre genom att våga släppa sina fördomar och sträcka ut handen till sin fiende eller en oliktänkande.

I fråga om varför så många av Astrid Lindgrens verk har blivit att betrakta som så kallade moderna klassiker anser jag det också värt att nämna de filmatiseringar som gjorts.

Tage Danielssons filmatisering av Ronja Rövardotter från 1984 är ett mästerverk, som trots att den inte avviker från Astrids originalmanus levererar något unikt i fråga om musikalisk dramaturgi och kärleksfulla personporträtt av människor och moralen i deras relationer.

Mio min Mio filmades 1987 i ett samarbete mellan svenska, norska, sovjetiska och brittiska intressenter, och även om den inte rönte samma framgångar och klassikerstatus som andra Astrid Lindgren-filmer har den ändå setts av många barn som därmed upplever boken på ett ännu mer levande sätt än om de inte hade fått stifta bekantskap med sagan genom filmen.

Bröderna Lejonhjärta filmades 1977.
 Regissören var Olle Hellbom, som även filmatiserat ett flertal andra Astrid Lindgren-berättelser, och också den filmen blev en som de allra flesta skandinaviska barn (och vuxna) har sett och har en relation till.

  
Tre av mina favvoböcker, fortfarande.