Idag, på Alla helgons dag, besökte jag kyrkan och sedan kyrkogården för att tända ett ljus för några döda.

Min farfar ville ha sin aska spridd i Mälaren, men min farmor, hennes ena bror och deras föräldrar (släkten på Dundersidan) är begravda på Skogskyrkogården i Stockholm, och deras grav brukar jag besöka åtminstone en gång om året.

Tycker om att reflektera över hur varje beslut en människa fattar, som sedan har betydelse för var någonstans i världen man väljer att rota sig, vem man vill vara med, vilken sorts arbetsliv man har, hur man ser på sin roll i samhället och bland andra människor, har betydelse för många generationer framöver, sänder sitt eko genom tidevarv efter tidevarv.

Jag kommer ihåg min farfars båt, hur han skrattade och kisade mot solskenet när han tog med mig och mina syskon ut på Mälaren, och berättelsen om den ring som numera är min men brukade tillhöra min farmor ger mig styrka när någonting är lite tufft.

Namnet Dunder som jag fann bland sjöfararna på fädernet när jag släktforskade har antagit nästan mytiska proportioner för mig (och jag blir bara mer fascinerad ju mer jag läser om den grenen, båtsmän i Blekingebygden med många barn och oklanderliga militärbetyg, utmärkelser i ordningsamhet, mod och god moral), och jag är oförskämt stolt över mina tre syskon och allt de gör, hur de är.

En gång när jag var strax över tjugo och satt och snackade med mina dåvarande arbetskamrater, nämnde att jag skulle hälsa på min farfar på ett ålderdomshem i helgen, ställde en idiot till pilot några mycket nyfikna frågor om min familj som jag vänligt (eller alltså naivt, godtroget) svarade på.
”Farsan är bilmekaniker från Stockholm, mamma sömmerska från Småland, min farfar hade persiennfirma. Han har haft en hjärnblödning och sitter i rullstol. Jag brukar hälsa på honom och ta en promenad, fika och sitta och snacka en stund” är en enkel sammanfattning av informationen jag lämnade.
Det tyckte piloten var hejdlöst roligt, och sade något jag personligen kommer att gå i graven utan att förlåta fanskapet för.
Jag kommer ihåg exakt hur orden föll, hans debilt hånfulla flin, hans polares påföljande nervösa skratt, men hur etsade de än är i mitt minne nöjer jag mig med att återberätta den plågsamma anekdoten med att han slängde ur sig en oförskämd harang om sorgliga liv med meningslösa innehåll från start till slut, misslyckade, ointelligenta människor som inte kan ”ta sig fram” eller ”skaffa sig bättre liv”.
Jag blev väldigt väldigt upprörd då, men svalde ned allt av harm, ilska, sorg och möjligen, tyvärr, skam som vällde upp i strupen, lämnade min halvätna lunch på tallriken och återförde samtalet till dagens arbete (vilket den outbildade slyngeln med sitt djupt rotade arbetarförakt förväntades leda, klarade med blandade resultat).
Nu förstår jag att vad den skäggfjuniga uniformspolingen egentligen gjorde för att väcka de känslorna hos mig, som gör att minnet fortfarande, nästan femton år senare, väcker en oresonlig vrede hos mig, var att trampa på min största stolthet.

Mitt ursprung, mina rötter i intellektuell arbetarklass som förmår visa kärleksfullhet i sina familjer, försörja sig och sina drömmar, leva självständiga, lyckliga liv, hålla sig med principer och ideal bär jag snobbigare än någon någonsin kan framhålla släkters titlar och gamla förmögenheter.

”I fädrens spår för framtids segrar” sa en gammal svensk kung, och jag går i tuffa mödrars och ansvarsfulla fäders fotspår mot en framtid i vilken jag ser det som min största uppgift att lära kommande generationer (mina syskon har barn) värdet av att inte låta sig trampas på, talas ned till, köras med.

Vi bär på en lång tradition av män och kvinnor som inte är några menlösa bihang utan går sina egna vägar, som ser möjligheter, vågar äventyret.

(Och en anekdot jag besparade pilotslyngeln: min farfar gjorde värnplikt som flygmekaniker under andra världskriget, lagade och servade de B3:or som skulle skydda oss undan förtryck och terror. Han berättade för mig att han brukade tjäna extra pengar genom att sitta längst bak i planet vid vissa testflygningar och övervaka så att säga after hours. ”Jag blev alltid åksjuk och mådde jätteilla, men det sa jag inte, för pengarna var bra att ha.”
Jag mådde också jätteilla längst bak i mina flygplan ibland, när jag flög SAAB 340 med ovan nämnda pilotslyngel, men lönen var bra att ha, och då kan man hålla käften, i perioder, för att bygga sitt liv, se framåt.
Och en gång under den där tiden, när jag travade in på ålderdomshemmet med min truliga uppsyn, min nyligt kvaddade, tämligen framgångsrikt inledda journalistbana och mitt därtill hörande USLA självförtroende, hejade jag på en sköterska, varvid min farfar sa ”den här flickan är flygvärdinna, visste du det?” med ett tonfall som om det verkligen var något att yvas över.)

Idag tände jag ljus för alla som har tagit mig hit och alltid hjälper mig framåt, är med mig som ett minne och en vägledning, aldrig försvinner helt utan lever vidare i sin gärning och i eftersvallningarna av hur de valde att vara och göra.