I en väldigt macho äventyrsbok (jag minns tyvärr inte vilken), troligen av Jan Guillou, upplever huvudpersonen vid ett tillfälle rädsla, men (fritt citerat) ”påminde sig sedan om att det var han själv som var faran i mörkret”.

Så brukar jag tänka när jag joggar omkring i decemberkvällen.