Har ofta Helge Skoogs inläsning av Stadserien på i bakgrunden av mitt pågående liv som en källa till lugn och ro, och igår hajade jag till inför ett stycke som jag tycker hör till de allra bästa.

Det är när Henning den yngre reflekterar över skillnaderna i omständigheter som skiljer honom och hans äldre släkting och namne åt.

Oron, börjar Henning tänka på i det stycket, rädslan för sjukdomen hans fru har drabbats av och skräcken inför att något dåligt ska hända.

Och han förlikar sig med alltihop, beslutar att inte låta sig skrämmas från att leva.

Jag tycker att det är fint.


(Och jag håller med Henning om att det är panikkänslan som är farlig. Farligast av allt, är den irrationella, handlingsförlamade felaktigheten.)