En scen ur en nittiotalsfilm har fastnat i mitt minne så där så att den dyker upp i tankarna oftare än en gång i veckan.

Peter Haber spelar stressad småbarnspappa som upprörs av en grupp tjänstemäns samlade inkompetens och slår ilsket knytnäven i sin Volvokombis plåt, utbrister ”Miljoner arbetslösa, men de här, de får hålla på!”

Så tänker jag ganska ofta, när jag i den indirekta bekantskapskretsen träffar människor ur den priviligierade medelklassen som trots att de åtnjuter den enorma ynnest ett fast jobb innebär, och trots att de utger sig för att ha valt jobbet själva, tar alla tillfällen att uttrycka sin avsky mot yrket, arbetsplatsen, de dagliga uppgifterna och kollegorna.

Jag tycker verkligen att det är vidrigt, osmakligt, att gå och förpesta och smutskasta sin arbetsplats med tjurigt gnäll på det sättet, och anser att det är direkt pinsamt när vuxna människor inte förmår hantera sin vardag bättre än att de hemfaller åt passiv aggressivitet och demonstrativ samarbetsovillighet när någonting inte funkar för dem. (Nu snackar jag alltså inte fenomenet prata-av-sig-om-en-jobbig-grej-i-slutna-rum, vilket vi alla har behov av då och då, utan om ständigt lyxgnäll av typen som kan käka upp hela arbetslag inifrån och sprider sig som ett förkylningsvirus i en Boeing.)

Jag tycker att det är skamligt att gå till ett arbete man misshandlar, för att inte säga missköter, på det sättet, särskilt när det går hand i hand med ett ohämmat utnyttjande av de förmåner som sjuklön, personalrabatter, föräldraledighet och företagshälsovård utgör.
Man är odrägligt bortskämd om man tycker att man har rätt att gå och snacka om hur mycket man ogillar sitt jobb, visa det med barnsliga känsloutbrott och i andra ansvarslösa små aktioner, samtidigt som man förväntar sig fullständig lojalitet och backup från sin arbetsgivare.

Det finns många människor inom många branscher som inte borde få ”hålla på” på det sättet.
Det är en insikt jag har nått genom bittra erfarenheter, och som är tätt sammankopplad med vetskapen om den brist på tacksamhet som jag generellt upplever att en stor del av befolkningen i vår lyckligt lottade del av världen tycks dra tillsammans med benen efter sig.

Att inte veta bättre, liksom.
Att inte veta hur bra man har det eller vad ett riktigt jobb på en schyst arbetsplats är värt.
Att ta den lyx man lever i för given och gapa efter mer.

Det får mig att tänka på min pappa bilmekanikern, som gick till jobbet mellan sju och kvart över fyra varje dag, med övertid varannan måndag.
Han gick dit med ryggskott, artros och ett sönderslitet knä, stod varje dag på dragiga betonggolv och skitade ned händerna, pratade med kunder, löste problem och svarade i telefonen.
Jag hörde honom aldrig säga ett ont ord om sin arbetssituation, eller klaga över hög arbetsbelastning, bara nämna att den och den kollegan ”är jävla trevlig”, berätta om något strul som hade uppstått kring en kamaxel eller skogstokig kund, konstatera ”ibland blir det så där, då får man hjälpas åt”.

Jag tänker på min mamma sömmerskan, som slet med ändringssömnad vardag och helgdag, till och med på fucking nyårsafton ibland, tog sig an extrakneg i Icakassan eller ljusfabriken om familjen skulle resa eller renovera, ibland suckade över intrigerna bakom fisk-och-grönsaksdisken men sedan sammanfattade vad hela yrkeslivet handlar om med orden ”man måste få det att fungera”.

Jag tänker på det, och på hur mina föräldrars hårda arbete inte bara innebar att deras avkommor växte upp i en hög materiell standard med skidresor, nya fotbollsskor, egna rum och märkesjeans, utan också gav oss en realistisk bild av arbetslivet, introducerade oss för fenomenet jobb på ett naturligt sätt och gjorde oss redo för ett yrkesliv. (Jag är den enda textflummaren i syskonskaran. Brorsan är jurist, min ena syrra narkosläkare och den andra någonting-på-ett-universitet-som-bara-institutionaliserade-akademiker-är-helt-säkra-på-vad-det-är.)

Vi vet att jobb är jobb.
Jobb är inte semester.
Jobb är inte jättekul jämt och inte ens särskilt lätt jämt, men det är jobb, och man ska inte göra sig dummare än att man ser till att snärja ett som man klarar av och trivs med, och rör på sig så fort som möjligt om galoscherna av någon anledning inte passar.

Och man ska veta, ta mig fan, hur enormt bra man har det om ett företag har välkomnat en in i stora trygga anställningsfamnen med allt vad det innebär av försäkringar, pensionsfonder och inte minst ett sammanhang, en tillhörighet och en fast punkt att bygga sin tillvaro på och kring.
Det finns många kompetenta, utbildade människor som står och köar på arbetsförmedlingen med drömmar om just det.


Peter Habers rollfigur i den där nittiotalsfilmen slår nämligen inte bara handen i plåt, utan också huvudet på spiken.