När jag var lite yngre och mycket spänstigare än vad jag är nu led jag i betydligt större utsträckning av mitt låga blodtryck.

Jag svimmade då och då, och blev allmänt yr och kallsvettig när jag reste mig upp efter att ha suttit ned en stund, och det var alltid lika pinsamt. Särskilt när folk runt omkring inte hade mer vett än att de typ trodde att jag dog och mer eller mindre hann ringa en ambulans under de få sekunder jag var okontaktbar.

En gång i tjugoårsåldern rasade jag ihop mycket hastigt och oväntat när jag hängde med en ganska ny kompis, och jag minns hur otroligt dum jag kände mig när jag låg där på golvet och försökte stamma fram att det skulle gå över snart, om jag bara fick ligga stilla en stund så att blodet hann tillbaka upp i huvudet.

Kompisen blev dock inte upprörd eller obekväm på något sätt, lade bara ena handen på min axel och sa ”jag sitter här hos dig, jag”.

Känslan av den kompisens närvaro vid uttalandet av de orden, lättnaden som infann sig i samma sekund som jag insåg att jag inte var ensam och utsatt, har sedan dess varit min idealbild av fenomenet vänskap.

Dem jag räknar till mina riktiga vänner är få till antalet, men utöver att de är kul att hänga med, och vi skrattar mycket tillsammans och så, är de av segt och uthålligt virke och finns kvar hos mig också när jag eller situationer jag befinner mig i är lite obekväma.

Under den senaste veckan till exempel, när jag har fattat ett stort beslut och känt mig allmänt trött och uttänkt (min motsvarighet till utarbetad, vilket jag typ aldrig blir) har mina närmaste standbyat vid min sida som de allra tappraste av flygvärdinnor, och supportat mig mer än Maradonas fans jublade under hans storhetstid.

Det är jag enormt tacksam för.