Välj en sida

Fastnade från första sekund i SVT-dokumentärserien Född 2010, som följer åtta familjer som födde barn just 2010, och ser fram emot det nya avsnittet som kommer idag.
Serien innehåller bland annat en djupt osympatisk familj i Stockholms innerstad (ett talande exempel för pappans personlighet: ”jag har ju två barn sedan tidigare också… Tre! Jag har tre barn sedan tidigare”) vars självgodhet (talande exempel för mammans personlighet: står med sin baby i en sele på magen och leder någon slags träningspass, konstaterar hånfullt att ”en del mammor sover bort mammaledigheten”) förmodligen skulle ha retat gallfeber på mig innan jag själv blev förälder, men nu mest gör mig bedrövad, ledsen å de oskyldiga barnens vägnar, som får lära sig att leka på en kyrkogård, gunga på staketkedjorna mellan gravarna, de dödas heliga viloplats, för att deras dryga gym-morsa inte orkar gå med dem till lekparken.
De engagerar mig, liksom en nästan parodiskt hippieflummig familj som ammar kidsen ända upp i skolåldern och sparar placentan i en påse på diskbänken efter att ha fött barn i vardagsrummet (med hela familjen närvarande), vilka jag inte kan bestämma mig för om jag beundrar och respekterar eller är lite rädd för, äcklad av.
De andra familjerna bjuder också på intressanta insikter i det liv som är andra människors, långt ifrån mitt eget, men jag fortsätter att följa främst för de två ytterligheterna.
Och jag tänker på vad deras barn ska bli för slags vuxna, vad de får för förutsättningar när de äntrar vuxenlivet formade av sina föräldrars (verklighetsfrånvända?) ideal och (bristande!) moral.
Det är en alldeles fantastisk dokumentärserie SVT har producerat, se den på SVT Play om du inte redan har gjort det!

Man får se ett beskäftigt Lundabarn med en arbetslös mamma som är ideellt engagerad i Moderaterna också (han är en riktig höjdare när han är runt tre-fyra år och härmar politikermorsan genom att stå bredbent med armarna i kors och slänga ur sig osammanhängande floskler och tomma ord, precis som hon) och flera andra familjer som får mig att reflektera över hur viktigt det är att public service visar sådana här ”direkt-ur-verkligheten”-reportage, men hur känsligt det samtidigt är att exponera barn för en dömande publik.
Jag anser till exempel att den egoistiska karriärkvinnan som ”skaffade barn på egen hand” men sedan förlitade sig på sina åldrade föräldrar för mer än halva vårdnaden om barnet borde ha adopterat en baby som redan fanns och behövde henne i stället för att reproducera sig med sälj-spermier i Danmark, och den här serien ger mig verkligen vatten på mina kvarnar i fråga om väldigt många av mina åsikter som rör föräldraskap och familjeliv.
Barn väljer inte sina föräldrar, men de blir oftast i mycket hög grad som dem, och utifrån vad vi kan se i Född 2010 står vi om ungefär tio år inför en ny vuxengeneration som bara känner jaget, inte omvärlden eller samhällets behov av alla människors samarbetsförmåga, empati och allmän anpassning.