Nu har jag sett sista avsnittet av Gifta vid första ögonkastet, och de uppföljande intervjuerna på SVT Play som klargör att bara ett av paren (det som jag gissade på!) ännu lever tillsammans.

Började under sista avsnittet tycka genuint illa om minst två av deltagarna, och fick kraftiga obehagskänslor i en sekvens när en av männen spelade golf med sin partners son, som på ett oförskämt närgånget och påträngande sätt kommenterade och lade sig i sin morsas kärleksliv.

Kände inte heller någon glädje för paret som fortfarande höll ihop, och zappade vidare till Netflix (återkommer till det) med beslutet att försöka undvika att titta på nästa säsong av realitysåpan, trots att formatet är av typen som lockar, fascinerar och fångar mig eftersom jag är intresserad av människor, hur vi kan vara och göra med och mot varandra.

Det är något äckligt billigt över hur deltagarna bedömer varandras egenskaper, viktar och värderar, desperat stångar sig blodiga mot de sidor av sin partner de inte ”vill ha”, alternativt passivt fogar sig, rättar sig i formatet som någon annan har styrt upp åt dem.

Jag tycker inte om det.

På samma sätt som det smärtar mig att se de unga kvinnorna i Bachelor förnedras och förlöjligas lider jag när paren i Gifta vid första ögonkastet torterar varandra och sig själva.

Som tur var hittade jag ett stycke guld på Netflix i stället, återkommer som sagt till det.

(Rubriken till det här inlägget är en sådan där anspelning som jag tycker är självklar, men som jag brukar få frågor om eftersom alla människors allmänbildning har lite olika bredd, så låt mig förekomma och förklara: Hoola Bandoola.)