Jag skriver en text.

Men det är som om jag inte redigt får te’at, som man säger där jag kommer ifrån.

Frågade, mitt i textgrubblet, en vän som jag brukar spela boll med, vad hen tänker när jag säger ”ett förfluget ord”.

”Alltså, ord som har lämnat en? Försvunnit? Så att man har tappat ordet liksom?”

Det gav mig en ny infallsvinkel, för vad jag hade tänkt skriva om var ord som lyfter och landar fel, något som någon slänger ur sig i onödan, utan att riktigt mena det, och som sedan fäster på en svag punkt, kraschar ned på en öm tå.

Som när någon dras med enorma kroppskomplex i största hemlighet, och någon tanklöst slänger ur sig ett ilsket eller (ännu värre) skämtsamt ”fetto”.

Och fetto var kanske ett dumt exempel, för vilken vuxen människa skulle lyssna på en annan vuxen (nja?) människa som säger något sådant, men ni hajar.

En priviligierad medelklassnubbes arbetarförakt kan cementera ett upplevt underläge hos någon med långt ”finare bakgrund”, högre grad av bildning och intelligens.

Förflugna ord, skriver jag om just nu, och det är faktiskt precis som om orden lämnar mig, tyvärr.

Men jag gnetar på…

Och stressbollen har hittat till tangentbordet igen…