-Och vem är du? frågade en minglare mig i all vänlighet för en tid sedan, och jag fann mig oväntat snabbt och fyndigt, där jag stod som en oborstad katt bland polerade hermeliner.
-Jag är upproret där friheten bor, sa jag och slängde fram handen (är som Tebbes Erik och folk i uniform, hälsar alltid med handslag, bara på de allra närmaste med famntag eller kyss), tillade sedan ”EvaEmma”.
Och även om det inte var början på en beautiful friendship var det ett välfungerande sätt att inleda konversation, för vi fann varandra över en gemensam nämnare i våra respektive Spotifylistor.
Och jag tycker om ordet ”uppror”.
Och ordet ”upprör”.
Den här våren, och hela vintern, har jag tänkt mycket på vem jag är.
Inte för att ”finna mig själv” som en del okunnigt uttrycker sig när de försöker tala om personlig utveckling, som om de behövde springa omkring och söka sin personlighet och sitt intellekt med håv och förstoringsglas, utan för att uppnå någon slags harmoni mellan intryck och uttryck, en balans mellan vänster hjärnhalva och höger hand.
Det funkar ganska bra, om jag får säga det själv.
Text växer fram, får någon slags form, hämtar kraft ur de mest skilda situationer, och jag blir lite längre, rätar ut nackens negativa vinkel.
Jag står mitt i leran när tjälen går ur marken, men räds inte motståndet, trampar på för att ta mig framåt.
Jag upprör, ibland mig själv, men oftare andra, och jag noterar ännu en gång värdet av att just trampa på, hur det i all sin enkelhet röjer hinder ur vägen.
Fingrar förstrött på några av armbanden och deras textade budskap, noterar att inte bara friheten bor i upproret, utan också tryggheten, den aldrig vilande, alltid flyende.
Och jag är trygg, när upproret får en kamrat i en plötslig insikt, ett ögonblick på intet sätt förlorat till tvekan.
Det är en vår mitt i vintern, och jag är fri?