Till tidiga morgonmöten brukar jag ta med mig nybakade tranbärsmuffins, som är ett amerikanskt mellanting mellan bröd och bullar, för att vara lite gullig och så att säga inleda mötet på plus.

De är mycket lätta att tillreda, tar bara knappa tio minuter i anspråk inklusive disk, kan sedan vara i ugnen medan man duschar och sminkar sig.

Man rör ihop två och en halv deciliter mjöl, en matsked bakpulver, en halv deciliter kanel, lite salt, en deciliter vetekli och lite mindre än en deciliter farinsocker i en skål, och vispar ihop ett ägg med tre och en halv deciliter mjölk, en halv deciliter olivolja och ungefär två deciliter honung i en annan skål, sammanför sedan innehållet i båda skålarna och tillsätter massor av torkade tranbär.

De ska vara i ugnen en kvart, och sedan ätas tillsammans med Philly-ost.

(Och om man råkar vara på möte tillsammans med de där muffinsen i ett mycket välbevarat, historiskt författarhem, vid ett i runda slängar hundraårigt bord som har överlevt ett stort antal milstolpar i författarens karriär och endast förevisas besökare under fullständigt rörförbud, bör man inte vara så yvig i gesterna när man ska räcka en ansedd litteraturvetare just philly-osten att man slår ut en hel liter mjölk över hemmets inredning. Det kan vara bra att tänka på, innan man själv står där och är den enda som kastar sig fram med hushållspapper, disktrasa och en flygvärdinnas räddningsinstinkt medan samtliga andra närvarande förskräckt steppar baklänges och blir stående som åskådare med uppspärrade ögon och händerna för munnen. Men om man inte tänker på det, och råkar sin vana trogen vara en klant, är det okej att i sin jättehemliga dagbok ondgöra sig över människor som inte har vett att skruva på korken på mjölken efter att ha använt den. Tycker jag.)