Ulf Lundell skrev någon gång att det fulaste ordet i svenska språket är brutta, men jag håller inte med.

Krispig är mycket fulare.
Och puderrosa. (Att säga att en nyans eller något annat är pudrig är också kräkäckligt.)
Folk som säger bäääbi när de menar bebis eller baby (bejby) retar gallfeber på mig, liksom alla som envisas med att kommentera att någonting är ”frasigt”.
Jag förstår att mina känslor inför de här orden är precis lika irrationella som HIMYM-Lilys aversioner mot ordet ”moist”, men jag tar dem på allvar ändå.
Använder aldrig ord som ”mild” eller ”fruktsam” eftersom de är FULA, och tycker att alla borde anstränga sig för att hitta synonymer till ”balkong” och ”scarf” i vardagligt tal.

Vackra ord är myrstack, dunder, molnfritt, fall, familj, millennium och kanelbulle.

Tebbe har ett favoritord som är tydligt i tredje boken om henne eftersom hon ibland använder det flera gånger i samma mening, och därför är jag ganska trött på det ordet just nu.
Håller mig med personliga favoriter som varg, majestätisk, träddunge och karott i stället.
Stabila, rejäla ord med kraft i konsonanterna.

Svär gör jag mest hela tiden, med bibelrelaterade ord, inte sexuella (för det är ociviliserat), och det gör jag högst slentrianmässigt, ointresserat. Svordomar är snarare trista ord än fula ord för mig.

Vilka ord tycker ni är vackra respektive fula, bästa läsare?


En bok som innehåller många av de allra vackraste ordkombinationer jag känner.