När jag var yngre och levde ett liv på driven hände det att jag missade vitala delar av Stockholmsvåren.

Lämnade kala trädstammar och sörjig asfalt när jag drog iväg på ett tillfälligt jobbuppdrag på annan ort med min armybag på ryggen, återvände till ett Kungsan inbäddat i rosa fluff och dröjande, djupblå skymningstimmar med himlen hängande en centimeter över Västerbrons konturer.

Länge var den tiden, när dagarna blir längre och ljusare, förknippad inte bara med allmän rastlöshet och svårmod, utan också med en envis ögonsveda och irriterande snuva som markerade björkarnas återupplevande, en klassisk pollenallergi som sedan brukade gå över lagom tills mitt dåtida favvoläsställe på Stadshusterrassen invaderades av turister och trängseln drev mig ut till kobbar och skär i Mälaren.

På senare år verkar jag dock ha vuxit ifrån just björksnoret, och besväras endast, något senare på våren, av en enorm halssveda av astmakaraktär.

Den beror enligt uppgift främst på ek som slår ut, möjligen också gran, och även om det känns som världens värsta förkylning när det slår till varje år är det hela ett minne blott så fort jag har svalt en dubbel dos Allegra.
(Loratidin och andra receptfria allergiläkemedel hjälper av någon anledning inte.)
Jag käkar ett par sådana där tabletter varje dag, således, och njuter i stora drag av att se Gamla Eken slå ut i full blom, ännu en gång.


Ett av mina favoritträd i huvudstaden som nu har varit mitt hem i snart elva år är kastanjen på Norra Bantorget.

Den hade vita blommor första gången jag passerade under den, på väg till ett möte på en textbyrå som jag sedan ströjobbade åt lite då och då under flera år, och varje gång jag ser det trädet nu minns jag den dagen, hur Stockholm tog emot mig som en varm, välkomnande famn och såg genom fingrarna med det mesta som kunde tyckas besvärande i min lantliga personlighet. (Flera av dessa drag, till exempel förkärleken till bekväma skor och min benägenhet att gotta mig i skvaller, är så djupt rotade att de nog aldrig kommer att slipas ned eller tillåta mig att helt urbaniseras.)

I september det året sparkade jag fallna kastanjefrukter längs Fridhemsplans trottoarer, såg dem lämna sina taggiga skal och studsa frigjorda och blänkande ut i stadsvimlet, betedde mig på liknande sätt själv, med viss fördröjning.

Jag älskar Stockholm galet mycket jämt, men kanske mest i maj.


Under träden i Kungsträdgården som alltid får mig att tänka på Bröderna Lejonhjärta.