Det finns ett stor antal böcker, och några ljudböcker, jag gärna återvänder till gång på gång, upplever på nytt vid varje tillfälle.
Dit hör bland annat Tomas Tranströmers blandning av inlästa dikter och pianospel i Klangen säger att friheten finns, och pappersversionen av Fogelströms Stadserie.

Det finns också teveserier jag tenderar att återvända till i tider av stress eller oro, som låter mig landa i ett tryggt, välkänt happy place att koppla av i, och det är naturligtvis främst HIMYM, men även Gilmore Girls, som jag säkert har sett från början till slut minst femton gånger nu.
Det är så ljuvligt att slå på ett avsnitt när jag har svårt att sova (för att jag tänker på den stora, orimliga domedagspaniken som sprider sig över världen, trots att ALLA borde kunna förstå att smittan beror av en enda sak; att äckliga människor slarvar med hygienen och snorar i sina händer och rakt ut i luften, att det är det som borde stoppas), och kliva in i en tillvaro där inget är värre än att man kan klä på sig en snygg klänning och åka hem till Richard och Emelie på fredagsmiddag, bråka om vem som har sagt vad till vem och varför.
När Gilmore Girls började visas på Kanal 5 i Sverige var jag lika gammal som Rory, och på något sätt känns det som om vi har vuxit upp tillsammans.
Hon är min jämnåriga kamrat, lite beskäftig och mycket priviligerad, gnällig och bortskämd, och jag älskar henne som man älskar någon man står nära efter många års ovillkorlig vänskap.
Ikväll ska jag umgås med henne medan hon börjar på Yale och blir rumskompis med Paris (som jag egentligen gillar betydligt bättre än huvudpersonen).