-Hur kom det sig att du flyttade till Bahamas, just? frågade jag en kollega som har anknytning till det landet trots sina rötter i Sverige.
-Det regnade en dag den sommaren, och då ställde jag in mina planer på att hänga ute i skärgården med kompisarna, låg hemma i mitt studentrum på korridoren, och så hörde jag att det var en ny kille där, ute i köket, så jag gick ut och hälsade. Sedan gick vi ut och tog en öl på kvällen, och han berättade att han skulle resa till Bahamas och frågade om inte jag ville följa med. Jag tänkte att ja, vad fan, det kan jag väl, och på den vägen är det…
-Och då träffade du din fru och allting?
-Jajamän. Så hade det inte regnat den där dagen, då hade allting varit annorlunda.

Jag var tyst en lång stund efter det samtalet, begrundade hur stor skillnad ett litet sommarregn kan göra, och kände att tanken svindlade mig något.
Mindes en inspirationsföreläsning jag hörde en gång i vilken en kvinnlig psykdoktor sa ”Twentysomethings are like airplanes taking off from LAX. Just a small change of direction will dramatically change where they end up in the world.”

Jag är bortom mina twenties nu (tack och lov), men jag tror att jag med anledning av min målmedvetenhet och min ambitiösa hållning som gränsar till lätt tvångsmässighet alltid har haft en uppfattning om att varje litet val spelar roll.

Att avstå annat för att skriva har alltid varit en av mina prioriteringar, till exempel, liksom att vara mycket selektiv i mitt umgänge. (Jag är ingen snobb, jag gillar bara inte obegåvade gossip girls som tar alldeles för mycket plats utan att ge något tillbaka, eller dryga, nedlåtande killar som inte ens är särskilt snygga.)

Det gör mig dock lite skakis att tänka på hur många gånger slumpen slash ödet har räddat mig när jag inte visste bättre själv.
Om killen som jag trånade efter i mina tidiga twenties hade besvarat crushen hade jag varit förlorad (hör du det, EvaEmma, 21 år, FÖRLORAD!) i fråga om självständighet och allt annat kul en tjej kan ha, och framför allt hade jag missat (hemska hemska tanke!) den fantastiska person jag träffade drygt tio år senare, när jag var mer mogen för ett varaktigt förhållande.

Och om jag hade hållit fast med näbbar och klor i beslutet om att aldrig mer skriva böcker, bara vara flygvärdinna, inte lockats ur mitt skal av yttre omständigheter hade jag gått under, på riktigt. Eller i alla fall varit riktigt jävla olycklig.

Ett av skälen till att jag ÄLSKAR den numera avslutade serien How i met your mother är att den fokuserar på små beslut och händelser som leder fram till stora konsekvenser, och att Ted talar om ”The universe” inte som något religiöst eller New Age-flummigt, utan som något man skapar själv med sin inställning och sina handlingar.

Jag vill tro att det är så det är, med livet och dess yellow umbrellas.


Jag i den legendariska HIMYM-baren på West 55th Street, Manhattan. Ett bra ställe att uppsöka när man har bestämt sig för att ”Get out of the house, go get a bagel”.