Mitt småländska ursprung är föremål för stor munterhet på flera håll i bekantskapskretsen, och eftersom jag inte är sämre än att jag kan bjuda på mig själv meddelade jag nyss en av de största komikerna i sammanhanget att jag har stora-handlat hele vickas lunchamaut.
Det var i ärlighetens namn också lite för att vi gemensamt brukar häckla och håna alla som skryter med hur hälsosamt de äter och alltid poängterar med emfas att spaghettin de åt var FULLKORNSPASTA och att de GÖR SIN EGEN GRANÅÅÅÅÅLA, som de BARA SÖTAR MED RÖÖÖÖÖÖRSOCKER, som om rörsocker vore något helt annat än vanligt socker.
Och det är lätt att prata småländska, man bara knäcker av ords ändelser, lägger till ett A där obildade människor vill särskriva och ger alla döda ting ett kön. ”Laxabiten, han tänkte ja äte på tossda” liksom, eller ”Klocka, ho stanna igår du”.


Så här har förresten min lunch sett ut varje dag sedan återkomsten till vardagen. Mörkt bröd med rökt lax, ruccola och babyspenat. Till frukost blir det mixad mango och is eller några kiwifrukter. Mina sedvanliga chokladorgier består dock, vid alla tidpunkter på dygnet trots den plötsligt påtagligt bättre planeringen av de mål jag oftast äter ensam och som brukar bestå av kex, ingefäratuggisar och djupfrysta processade thaicubes, överhettade i micron.