Jag dammade nyligen av den gamla höjdarrepliken ”Världen saknar alltid en god mimartist”, som med fördel används när, eller kanske snarare efter att, någon högröstad (och ofta dito bröstad) person med hybris har vräkt ur sig sitt hjärtas innersta, okunniga mening på högsta volym, och påmindes samtidigt om en grej som en kompis brukade säga till mig när vi var strax över tjugo och jag hade långt svallande hår som matchade mitt känsliga väsen långt bättre än min yrkesmässiga bana vid tidpunkten.

Har Dramatiska Institutet hört om dig?” brukade hen inflika i någon av mina långa utläggningar och le mjukt, ibland höja ett bekymrat ögonbryn karaktäriserat av ett ärr efter en idrottsskada.

Subtilt försökte hen skilja mina fantasifulla överdrifter från rådande faktum, och jag slet mitt frissiga hår, ängslades över att ingen någonsin skulle förstå mig och världen som jag såg den.

Jag ska verkligen försöka att komma ihåg det nu, i medelåldern, när jag träffar yngre kvinnor med en aura av ålderstypiskt grubbel och trubbel.

EvaEmma Andersson, onådens år 2007.

Min allra första Facebookselfie, från samma år. Fotad i min första bostadsrättslya, på Kungsholmen.