Jag har tre jobb.
Fyra om man räknar med bokskrivandet.
Ett är mitt ”riktiga” heltidsjobb, på vilket jag jobbar treskift i en operativ miljö och sällan eller aldrig har en sekund över till Facebookscrollning eller mobila updates från mina närmaste (knappt ens matrast ibland), ett är en fast deltidstjänst inom kultursektorn och det tredje är tillfälliga frilansuppdrag inom textbearbetning som jag kan sköta hemma i soffan (och som ironiskt nog är det som betalar sig bäst i perioder).

Det händer att jag upplever att jag har ”a lot on my plate” och får sno runt ordentligt (”som om en skulle rive smöret ur elda” som man säger i Småland) för att hinna med alltihop, men eftersom jag själv har valt att leva på det sättet ser jag till att prioritera väl bland det jag måste göra (sköta mina yrkesmässiga åtaganden), bör göra (träna, städa) och det jag vill göra (ströva omkring i Hagaparken och lyssna på ljudbok, lära mig att navigera stora båtar, ligga i soffan och kolla Netflix, läsa böcker, prata om oväsentligheter) och beklagar mig aldrig när jag blir tvungen att ställa in något jag vill göra eller till och med bör göra till förmån för något jag måste göra.

Därför har jag väldigt svårt att förstå när andra människor som bara har ett jobb, kanske inte ens på heltid, spelar upp förtvivlade scener av hur stressade och slutkörda de är, hur de inte ”hinner med sina liv” eller bara rent allmänt ”känner sig utmattade”.

De säger att jag, som inte har några barn, eller någon häst, eller ”inget liv” som en särskilt tokig tant anklagade mig för en gång, kan förstå hur de har det, som måste skjutsa sina barn till skolan, passa tiden med hovslagaren, hinna med minst en ”tjejkväll hos bästisen” i månaden.

Jag himlar med ögonen åt sådant.
Fnyser, till och med.

Allas dygn har lika många timmar, och om man tar sig vatten över huvudet och inte hinner med är man korkad. Måste avsäga sig en eller tre saker av det som man inte klarar av och som alla andra blir lidande av att man inte klarar av.

Jag talade nyligen med en kompis om vår gemensamma frustration över folk som har bestämt sig för att vara del av ett sammanhang, i exempelvis en ideell förening, men sedan inte bidrar med något till verksamheten utan bara menar att de ”inte hinner” eller ”inte har möjlighet” att göra det ena eller andra som ingår i den uppgift de har åtagit sig (och gärna skryter med att de ansvarar för), är snabba med att påpeka att de ”faktiskt jobbar ideellt” som för att understryka att stor tacksamhet och ödmjukhet ska visas inför de fåtalet av sina plikter de lyckas fullfölja (oftast efter att ha krånglat med deadlinen både fem och sex gånger och uttryckt påstridiga önskemål om att hela verksamheten ska anpassas utifrån deras specifika, högst personliga tidsscheman och önskemål).

På samma sätt provocerar det mig när någon säger till mig att de ”önskar att de hade det lika lyxigt som du” och ”hade tid att skriva och resa”.

En newsflash till dem som jag gärna levererar med kraft men tyvärr oftast biter ihop om, är att tid till olika delar av sina intresseområden är inget man ”har” eller ”får”. Det är tvärtom någonting man tar.

Jag skriver lite mer om hur jag tar mig tid att skriva HÄR, och rekommenderar alla som upplever ”att det är så mycket nu på våren” att göra en grundlig inventering av sin spenderade tid under ett standarddygn.

Skaffa en kalender, eller ännu hellre ett sådant där cirkeldiagram jag fick när jag volontärarbetade en gång, i vilket man med olika färger kunde teckna ”jobb”, ”idrott”, ”kompisar”, ”tevetittande” och så vidare, för att få en klar bild av hur ens liv såg ut.
Det är ett användbart redskap för alla som hasar omkring och inbillar sig att de har mycket fler och mycket viktigare saker att göra än alla andra.

Lite för mycket slöande kanske?
Eller lite för mycket av inställningen vägrar-att-ha-en-billigare-bil-och-färre-märkeshandväskor-jobbar-hellre-övertid-och-gråter-ut-över-att-jag-aldrig-”kan”-hämta-tidigt-på-fritids?

Jag säger det igen: ALLAS DYGN HAR LIKA MÅNGA TIMMAR.

Och vet hut, ytligt bekanta flygvärdinnekollega som sa det där om att jag inte har något liv och därför kan tjäna pengar på övertidsarbete, för närmare två år sedan.
Jag kommer ihåg det, som jag tenderar att komma ihåg alla gamla oförrätter av det där slaget, och jag skulle vilja påstå att problemet i fråga om att du inte pallar att jobba lika mycket som jag snarare är din brist på kompetens i projektledningen av ditt eget liv, som alltid kommer att vara var och ens enskilda ansvar.

Välj, för fan, alla ni som tycker att ni har det ”stressigt”.
Välj och välj bort, och hymla inte med hur ni väljer.
Ni hinner inte engagera er politiskt för att ni hellre dricker vin och instagrammar, vill inte spela squash varje vecka och väljer därför sovmorgon i stället.
Inga konstigheter med det, men sluta upp med att framställa er som hjälplösa offer för omständigheterna ni själva skapar varje dag.


Ny jacka från Desigual.
Kostade ett par övertidstimmar.
Lyxigt va?