Min sambo lagar ofta världens godaste laxpasta, i ett storkok som genererar lunchlådor ett par, tre dagar.

Igår blev vi dock bjudna på tacos hemma hos två favoriter bland vänner, och jag är så tacksam att min bristande kompetens på matlagningens område inte innebär att jag måste leva på hämtmat och yoghurt, som när jag var yngre och ibland glömde bort att äta under flera dygn för att jag jobbade, textade, tänkte på annat.

Fasta ramar med regelbunden mat och sömn är något mycket viktigt för en person som är både skapande och anställd, lever ett intressant dubbelliv, och i stället för att anställa en kokerska som Blondinbella lutar jag mig mot min kärleksfullt stöttande omgivning, försöker lära mig av dem, att planera och tänka på mat INNAN jag blir vrålhungrig, förbereda liksom. Tänker att om inte nu, när jag är snart 35, så när i helsike ska jag annars bli en riktig vuxen?