Jag är oftast mycket kritisk till böcker som ”alla” gillar.

Drar åt mig öronen när texter benämns som ”epos” eller ”moderna klassiker”, och förhandsdömer recensionshyllade titlar hårt men bara ibland orättvist.
Det är därför jag läste (och gillade) de riktiga, tre första böckerna om Lisbeth Salander först när ”alla andra” redan hade gjort det, och därför jag högst motvilligt närmade mig En man som heter Ove och Morgon i Jenin.

”Alla” har aldrig rätt liksom, resonerar jag, och vänder mig till ännu en biografi eller dramatisk kärleksroman som i sin tur vänder sig till en medelålders, medeltänkande målgrupp. De titlar ”de andra” rekommenderar läser jag främst i allmänbildande syfte.

Ämnar ändå läsa Elena Ferrantes fyra delar om Lila och Elena, för de verkar vara något, på riktigt.

  

(Rubriken till det här inlägget är lånad av Sartre, som bara ett fåtal människor har läst men många pratar om som om de har läst.)