Jag kollade på Bröderna Lejonhjärta och sov större delen av flygningen till HKG inatt, bekvämt omhuldad i min lilla businessclassbubbla, och anlände till min ena hemstad som är alldeles ny som hem betraktad med blixt och dunder, mitt i ett åskväder.

(Jag ska komma ihåg det, for future reference, att dagen när jag deltidsflyttade till HongKong så där på riktigt, med visum och ID-kort och lokalt telefonnummer, då välkomnades jag med ett kraftfullt dramautspel av bästa sorten.)

Det regnar fortfarande våldsamt, på det där sättet att man nästan får drunkningskänslor om man står stilla ett ögonblick, men luften är vänligt varm, och jag kan lätt navigera mig i paraplyträngseln eftersom jag är ett huvud längre än de allra flesta fotgängare, också i mina sneakers.

Och nu hänger jag i vår lägenhet och käkar brittiska chokladkex, kikar ut på regnet som häller ned över storstad och djungelvegetation.

Jag har annekterat halva badrumsskåpet för mina smink-och-tjejgrejer, valt sida i sängen och fyllt kylskåpet med ovan nämnda brittiska kex, yoghurt med kantonesisk text, bananer och en del annat som jag gärna småäter.

Hemma. För att vi är här tillsammans.
Lucky me!