Gick min första HLR-utbildning redan i tonåren, och har sedan regelbundet hållit kunskaperna uppdaterade.

Sedan några dagar tillbaka är jag till och med certifierad HLR-instruktör, och ser fram emot att lära ut den bokstavligen livsviktiga kunskapen om hur man räddar någon som har drabbats av hjärtstillestånd.

Talade förresten med en närstående om det där med bildning, utbildning, vidareutbildning nyligen.

Vi är båda sprungna ur arbetarklass med hjärtat till vänster, har tagit de chanser vi fått (och liksom lyckats roffa åt oss) till eftergymnasiala studier, och drivs av lusten att lära, utvecklas, förstå mer av världen och människorna.

Och båda har vi fått fan från två håll för det.

Från ”de egna” i arbetslivet, som i raljerande tonfall fnyser att själva har de banne mig aldrig behövt göra sig märkvärdiga med några ”fina” utbildningar och betyg, ”de har klarat sig bra ändå”.

Och från akademikerna, OCKSÅ klasskamrater i flera avseenden, som menar att de är lite förmer med sina fullständigt teoretiska liv, sina avhandlingar och disputationer, skrivbordsliv och titlar, långt från olja på händerna och arbetsuppgifter som innefattar att svara i telefonen.

Jag brukar tänka på vad Tranströmer sa om att leva ”ett intressant dubbelliv” som skapande och anställd, och känna mig mycket till freds med det, men naturligtvis händer det att jag blir ledsen när någon intellektuell snörpkäft står på ett kulturevent av något slag och bokstavligen vägrar skaka hand med mig för att jag är något så främmande som en jobbare, eller när någon i andra delar av mitt ljuvligt omväxlande yrkesliv (som uppenbarligen har gjort sin research rörande min utbildningsbakgrund) med ett nedlåtande flin konstaterar ”och ändå hamnade du här” som om personliga intressen, drömmar och egenskaper aldrig var en issue.

Det är tufft att alltid vara utanför på det sättet, men förmodligen långt svårare, tyngre att bära liksom, att vara en sådan där som alltid känner behov av att sätta sig på andra, göra sig löjlig över någon annans ambitioner när man egentligen själv är i underläge med sin dåliga stil.

Om man beter sig på det sättet är det ett tydligt tecken på att man inte följer sitt hjärta, inte utbildar sig och jobbar på det sätt som passar en bäst.