Ibland får jag frågan om jag inte ”saknar att vara flygvärdinna”.
Då svarar jag nej, för det gör jag verkligen inte.
Men det gjorde jag å andra sidan inte de andra gångerna jag ”slutade flyga” som yngre heller, och gillade sedan yrket igen varje gång jag återupptog det. Det växer liksom på en, som jänkarna säger.
Och det var ett väldigt bra jobb att ha mellan tjugo- och trettioårsåldern. I alla fall mestadels.
Nu känns det dock som om det är finito på riktigt och att det är helt rätt beslut för mig.
En av de största vinsterna med ett kontorskneg på marken är att man kan gå hem från jobbet och inte vara helt slut fysiskt och mentalt, inte behöver totalsanera sig med dusch och kemtvätt efter en alldeles vanlig dag.
Flygvärdinneyrket är nämligen både smutsigt och tungt (om man inte är en sådan där slacker som alltid får något annat att göra, typ titta i mobilen eller gnida med en pappersservett under kaffebryggaren, när kollegorna springer med spypåsar eller skrapar tuggummin från heltäckningsmattor), och jag tycker att det är en lyx att kunna gå direkt från jobbet till något annat utan att ens sprita händerna upp till armbågarna och justera mascaran först.
Andra vinster med att ha lagt livet i luften bakom och ovanför är att inte ha andra människor så extremt nära sig hela tiden, liksom hängande över matbrickan man försöker forcera på mindre än fem minuter eller tafsande på ens höfter och gnidande sitt kön mot ens rumpa när de tränger sig förbi i mittgången. (Det finns faktiskt väldigt goda möjligheter, i alla fall på de flygplan jag har jobbat på, att mötas två människor i mittgången utan att lida onödig närkontakt, särskilt när den uniformsklädde tar ett proffsigt, tvärande snedsteg med tårna instoppade mellan stolsraderna på ena sidan, men majoriteten av flygande män är inte sena att utnyttja tillfället att kränka någons personliga luftrum.)
Jag saknar inget av det, och trivs alldeles för bra på mitt nuvarande jobb för att söka mig någon annan stans, ens för att bli prälle.
Däremot är jag glad och tacksam över åren jag gnetade och skrapade (ibland skrattade) ihop ombord, eftersom de har lärt mig väldigt mycket om mig själv, andra människor och relationen där emellan på ett sätt som ett introvert skrivjobb eller liknande aldrig skulle ha kunnat göra.
Och det finns kul kompisar att träffa bland skiftarbetande uniformer, oväntade platser att besöka och fnissiga internskämt att utveckla.
Det är ett bra och ofta kul jobb att ha, om man pallar det, helt enkelt.
Jag är precis lika glad och stolt över att jag har varit flygvärdinna som jag är tacksam över att jag inte är det längre.
Det är skönt att vakna hemma i sin sambolya i stället för på random hotell, och ljuvligt att få välja mellan rosa och lila skor varje dag utan att bryta mot sin arbetsgivares regler.
Rekommenderar dock alla unga som känner sig vilsna i livet eller bara lider tristess i vardagen att ta sig an ett jobb som flygvärdinna under en period. Det är ganska lätt att få ett om man kan passa tider och inte är rädd för att hugga i.
De flesta som börjar i branschen tenderar att bli kvar längre än de ursprungligen hade planerat, även om de byter arbetsgivare ibland, men en del, av typen som börjar grina under normal arbetsbelastning, har svårt att tänka självständiga logiska tankar eller är väldigt morgontrötta, brukar stanna lite kortare.
Själv samlade jag ihop nästan sju år i luften, innan jag ville ”ha en brygga” som en kollega jag anförtrodde mig åt i frågan uttryckte det, och jag vill som sagt varken ha dem ogjorda eller uppleva dem igen.


På bilden ovan: Jag på väg till jobbet en tidig sommarmorgon under slutet av min flygvärdinnekarriär.
Jag bosatte mig nära Arlanda Expresståget för att underlätta jourtjänstgöringen som kallas standby för mig själv, och väskan var alltid packad med twix, bananer och knäckebröd för att skydda mig mot svält vid tillfällen när ombordmaten var äcklig. (Och don’t even get me started om glasögonen. Valet grundade sig på att deras färg matchade uniformen perfekt, men först nu ser jag att de stängde in min blick på ett ohyggligt tråkigt sätt.)

Nedan: några mycket träffsäkra illustrationer från Jetlagged Comics.
Tur att jag lämnade yrket innan jag blev karaktären Bev på riktigt mer än ett par dagar i månaden i konstellationer med särskilt enerverande folk.