En av de allra första romankaraktärer jag producerade hette Hanna-Klara.
Hon var en känslomässigt mångfacetterad individ med ett Saga Norénskt yttre och enorma klasskomplex.
Jag lånade henne ett yrkesliv som liknade mitt vid tidpunkten, och skapade sedan dramer i fiktiva miljöer som kändes som hemma.
De två böckerna om henne försörjde mig under en tid i livet när jag hade behov av att sova mycket och ägna större delen av dagarna åt allmänna grubblerier, men i efterhand har jag verkligen fått sota för dem.
En pilot kände sig så kränkt över innehållet i de skönlitterära alstren riktade till unga kvinnor att hen inte drog sig för att hota mig (och jag anser inte att det hedrar hen att hen försökte göra det anonymt, eftersom det tyder på ointelligens att förlita sig på webbens lättspårade kommunikationsmedel i det avseendet), och fler gånger än jag kan räkna till har jag fått den nyfikna frågan om ”det är sant att jag har gjort värsta exposén över flygvärdinnebranschen och typ fick sparken för det”.
Nä, det är det inte.
Sant är att jag har försökt skriva skönlitterära, dramatiska romaner med lite edge sedan jag var mycket ung. Ibland (mest i början) ”mot förlag” som hade ljuva ord att säga så länge de inte behövde ta ställning eller pröjsa, men främst på egen hand.
Och jag har bara fått sparken från ett enda jobb: ett äldreboende jag jobbade extra på när jag gick på gymnasiet. (Jag klarade inte av det kroppsliga äckelpäcklet man måste kunna hantera i den branschen utan flydde rummet för att spy med jämna mellanrum, och till sist föreslog arbetsledaren som in i det sista hade hävdat att ”man vänjer sig” att jag kanske skulle lämna in en avskedsansökan.)
Jag har sagt upp mig i vredesmod på eget initiativ från flera arbetsplatser (vid två tillfällen efter hetsiga gräl med chefen) och med lojt ointresse lämnat in brickan och pistolen på några andra eftersom jag erbjudits något bättre, men aldrig fått sparken igen.
Och jag tycker att det är orimligt att någon kan tro att man kan få det med anledning av litterära ambitioner vid sidan av ett arbetaryrke i ett land med lagar och regler som skyddar arbetstagare mot diskriminering.
Det har ändå hänt, i perioder, att jag har skämts lite över böckerna om den obildade och griniga Hanna-Klara, vars rygg jag krökte för att kunna räta på den igen, ville ge ett sådant där Kinsella-typiskt lyft i slutet av boken, inte minst för att jag felaktigt har förväxlats med huvudpersonen många gånger, och när jag tittar närmare på texterna idag kan jag tydligt se hur mitt oerfarna försök till Bukowskisk prosa faller platt till marken liksom alla tafatta försök till fyndig symbolik i allt från karaktärernas namn till relationerna mellan klasser och kön.
Jag beslutade nyligen att tala med en bevisligen betrodd litterärt kunnig om det, för att komma till rätta med de vagt skönjbara men ändock existerande bojor och band skammen lägger på mitt skrivande, och gjorde det över en delikat körsbärspaj.
Följande skedde:
Den betrodde sa att ”alla provar sig fram i början för att hitta sin form”, att ”som debut betraktad är inte din mer pinsam än någon annans, särskilt inte med tanke på att du helt saknar redaktör och manushjälp”.
Sedan sa den betrodde att ”man ska sätta en text i relation till tiden den är skriven i, och omständigheterna den kom till under”, tillade att ”man kan se din begåvning i Hanna-Klara-böckerna, men de svämmar över i för många uttryck på en gång, ger intryck av en språklig brådmogenhet som många dras med i början av karriären”.
Jag kliade mig generat i pannan och sa att jag själv fattar att ironin och humorn kring att huvudpersonen kan starta bilar utan nycklar och använder uttryck som ”blixt stilla” och ”frisk som en nötsjärna” inte riktigt lirar.
”Men just sådant visar att det alltid har funnits en potential i ditt skrivande, någonting att bygga på, som måste få tillåtelse att börja någonstans” sa Den Betrodde.
Jag lät de sista orden landa i mitt konstnärsångestladdade inre och slå en liten bekväm rot i det, beslutade att en gång för alla konstatera att inga texter är trams och slöseri med tid.
Det finns alltid lärdomar att hämta i dem, något att utvecklas från.
Möjligen (förhoppningsvis?) kommer jag att resonera likadant kring mina böcker om Tebbe när ytterligare ett decennium har förflutit, men just nu är jag väldigt förtjust i dem.
De är det bästa jag kan just nu liksom…


Bilden ovan är omslagsbilden till en av böckerna om flygvärdinnerebellen Hanna-Klara.
Jag tyckte mig inte ha råd att anlita en modell vid tidpunkten, så jag lånade ut min egen nuna som en skicklig fotograf (Fredrik Streiffert) lyckades avbilda riktigt smickrande en sommarkväll i Sergelfontänen.


Och så här såg jag ut egentligen, medan fotografen förberedde sin teknik och jag stod och frös i lånad kavaj, längtade hem till min danska Boeing 737.
Tur att jag klippte håret så småningom!


Men först poserade jag tillsammans med Hanna-Klara på Pocket Shop.