Ulf Lundell sa en gång i en intervju att det är först när man skriver om något som är riktigt obehagligt, som gör en illa till mods och väldigt obekväm, som man är något viktigt på spåren.
Jag har det ganska obehagligt med Tebbe just nu, eftersom jag skriver om en del grejor i hennes liv som jag själv upplevde när jag var strax över tjugo i fråga om häckel och hån, och det känns viktigt.
Jävligt viktigt till och med.
Jag måste skriva det.
Det är en fråga om klass, om kön och om rätten till integritet och trygghet i sitt yrkesliv, och om inte jag och människor som jag pallar att skildra det, vem fan ska då göra det?
Jag vill verkligen skriva om det.
Men det är svårt.
Mycket svårt.


Tebbe, min vän och kamrat, vad du får stå ut med…