Flera i min närmaste omgivning envisas med att följa Parneviks på TV3, vilket leder till att jag också har sett eländet, mot min vilja, vid flera tillfällen.

Jag beundrar familjens hus, det är helt fantastiskt, och de har en fin båt, flera snygga bilar.

Familjen bjuder in gäster som de är ganska trevliga mot, och pratar väldigt mycket om sig själva som om de vore intressanta, men det är de inte.

Parneviks är nog faktiskt den minst intressanta familj jag någonsin har sett på tv, möjligen med undantag av några Lyxfällanoffer från Småland.

Den godmodiga matriarken som gungar fram genom sin strasskimrande vardag som ett gulligt men osjälvständigt bihang till sin självbelåtne man irriterar mig som det hån mot den kvinnliga rösträtten hennes oskärpa och bristande engagemang i omvärlden innebär, och barnen borde jag naturligtvis inte skriva något om eftersom de A) är unga och B) förmodligen aldrig har hört någon säga något någon gång som inte är avsett som solkräm och dunkuddar för deras sockersöta små omhuldade öron, men just därför känner jag att jag MÅSTE skriva om dem, eller snarare om det överklassfenomen de manifesterar med sin bekymmersfria livsstil.
Så att någon tar bladet från munnen liksom.

Och Jesper Parneviks döttrar är unga, men inga barn.

De är lika unga som vårdbiträdena som sliter häcken av sig mer eller mindre dygnet runt i landstingets tjänst medan de använder fritiden till att skriva låtar som kastas direkt i papperskorgen utan en sekund av uppmärksamhet från en bransch vars auktoriteter Jesper Parnevik har druckit cocktails med sedan barnsben och därmed enkelt kan fixa in sina ungar och deras halvhjärtade musikaliska ambitioner hos.

De är lika unga som tjejen i McDonaldskassan som objektivt sett må vara en av de bästa sångerskorna i Europa men ändå inte kommer längre i karrären än till en audition på Golden Hits och sliter varje dag med att passa tider, följa instruktioner, vara till lags.

Och det är just karriärräkmackan och det där girly-girly-curly-curly med all den där abnorma hänsynen för Parnevikskidsens omogna känslostormar, divalater och nycker som driver fram ett lätt illamående hos mig när jag ser deras familjeliv skildras av ett professionellt teveteam.
Jag antar att det inte är helt osannolikt att det grundar sig på klassiskt avund från min sida, men jag tycker att det är helt jävla makalöst osmakligt att behöva bevittna hur lätt livet är för blåögda lintottar med rika och kända släktingar i flera generationer.

Alla tjejer i hela världen drömmer om att bli något speciellt.

De när ambitioner om att bli sångerskor, modeller eller författare, men bara ett fåtal kan bli det, och de som kämpar minst och har medelmåttig talang kan lyckas bäst om Pappa Parnevik ringer någon han känner.

När de flesta arbetarklasskvinnor, mig inräknad, under uppväxten och tidiga vuxenlivet fick lära sig att vilja växer på ett träd i skogen och vänja sig vid att jobba hårt, slogs till sista blodsdroppen för minsta chans och grubblade sönder många nätter och ännu flera dagar med oro över sin eventuella otillräcklighet, skrattade, skämtade och slöade systrarna (förmodligen brodern också, men honom har jag inte sett så mycket i programmet) Parnevik sig fram genom tillvaron med sina av allt att döma medelmåttiga begåvningar i trygg förvissning om att de ändå alltid kommer att vinna.
Det de vill ha av livet i fråga om karriär, materiell standard och uppmärksamhet kan de lätt få om de inte redan har det, och det finns inte ett spår av tacksamhet eller den besläktade men något mindre upplyftande självkritiken i deras livsstil eller i den attityd de visar inför andra människor.

Det kan vara lite fint att se hur bitvis varm och kärleksfull familjen framstår i sina relationer till varandra, men det smärtar mig ändå att se ungarnas lättsamma, omedvetna inställning till det överflöd och den gräddfil de lever i, den självklarhet med vilken de framhäver sig själva och sina ganska bleka prestationer.

Inga krav ställs på dem vad gäller försörjning eller ansvar, ens när de anses kompetenta att lämna föräldrahemmet, för pappa Parnevik pröjsar en lyxig lägenhet om de vill ”studera konst” ett tag, och mamma Parnevik skrattar bara om de råkar köra sönder grannens trädgård med sin stora SUV och sedan skamlöst skyller ifrån sig på någon annan.

Parneviks ungar är inte unika på något sätt i sin curlade lyxtillvaro med löftet om en fullständigt kravlös men ändå framgångsrik framtid livet ut som en försäkring för att kunna underhålla en grundmurad självkänsla med tillhörande extremt utåtriktad personlighet, men de blir symbolen för allt jag tycker är fel i världen när de springer omkring i sina shorts som visar halva skinkorna och omväxlande gnäller barnsligt och fnissar barnsligt, blir bemötta med största respekt och fullständigt tagna på allvar när de uttrycker de mest orealistiska önskningar i yrkesväg, välkomnas in i musikstudios och andra sammanhang som andra skulle avkrävas mångdubbelt större färdigheter och betydligt högre arbetsmoral för att ens få närma sig.

Jag mår dåligt av att se glassiga familjen Parnevik tramsa runt i teverutan, och ännu sämre när jag hör någon tala om vilken ”skön familj” de är.

Det är de inte.
De är två ansvarslösa föräldrar som har satt fyra barn till världen och nu ser till att göra dem till ännu mer ansvarslösa individer.

Ingen av avkommorna visar med minsta min eller gest att de har för avsikt att bidra med någonting mer till omvärlden än sina charmerande leenden och välmanikyrerade naglar, fokuserar helt på vad de vill uppnå av självförverkligande och nöje för egen vinning, verkar inte ha någon som helst insikt i hur mycket som krävs av oss andra (vi som inte är ”kändisbarn” som golfgubbens söta döttrar ogenerat brukar benämna sig själva), för att världen ska gå runt och vi ska kunna nå våra mål, utan någon som öppnar dörrar och rullar ut röda toleranta mattan.

Det är väl inget som är gulligt eller roligt med det?
Bara tragiskt.

Bortskämda borgarungar kommer aldrig att bli kul underhållning i mina ögon, eftersom jag har upplevt de orättvisor de orsakar i arbetsliv och kulturklimat på nära håll.


Bild lånad från tv3.se.

(Är det inte underligt förresten, att alla Parnevikättlingarna är så dåliga på sitt modersmål när båda föräldrarna pratar svenska hemma? Om jag hade tvåspråkiga barn skulle jag göra allt i min makt i fråga om studier, engagemang och uppmuntran för att de i vuxen ålder skulle behärska åtminstone sitt hemspråk felfritt.)