Jag skickade den här länken till en kompis igår, strax efter att hon anförtrott mig att hon ”troligen” haft en panikattack.

Hon var mycket skärrad över det, och verkade tro att hon var mycket unik, och om det mot förmodan finns fler som hon där ute, tänkte jag informera om något som jag själv har varit medveten om mycket länge: lite ångest dör man inte av.

Det är bara en fullt naturlig, kroppslig reaktion, och jag vet att de allra flesta jag känner har upplevt den. (Plötsligt undrar jag om det betyder a) att jag har en ovanligt neurotisk vänskapskrets eller b) att jag är en sådan där person som man gärna spiller ur sig sitt innersta till, men det får jag försöka lista ut vid ett senare tillfälle.)

Panikångest är fysiologi, naturlig och okomplicerad som mycket få andra saker i livet, och personligen har jag funnit att det enklaste sättet att hantera den är att konstatera dess existens slash närvaro och tänka på den som en ovanligt irriterande polare som man aldrig bjuder in i sitt umgänge men som ändå oundvikligen tränger sig på då och då.

Panikångesten bara ”tjeeeenare mannen” liksom, och gör en kallsvettig, lite yr och i värsta fall andfådd, så där så att det krampar och trycker över bröstet, och under några sekunder kan det kännas som om hjärtat håller på att hoppa ut ur bröstkorgen eller huvudet lossna från halsen, och allt man själv kan göra är att himla med ögonen, andas ut långsamt och svara ”okej, jag vet att du är här och försöker sabba för mig, men jag tänker ändå gå på det här mötet/skriva den här texten/tala inför den här folksamlingen, och du är ju inte särskilt uthållig, kommer att lämna mig ifred strax”.

På det sättet varar påhälsningarna sällan längre än ett fåtal ögonblick, och ett tips jag fick av en klok person en gång var att ”skaka lite på sig”, liksom röra på kroppen så att man inte fryser till is och spänner sig, förvärrar det fysiska obehaget i en ond cirkel av kramp, ytlig andning och taskig blodcirkulation.

Första gången jag råkade ut för en sådan där liten attack var jag strax över tjugo år och befann mig i tunnelbanan, tänkte irriterat att det var väl själva fan att ett av mina återkommande blodtrycksfall skulle komma just när jag hade lite bråttom och det inte fanns tid för svimning och påföljande återhämtning.

Noterade sedan förvånat att jag faktiskt inte svimmade, att känslan av viktlöshet och den kraftiga vågen av illamående bara vek undan lika hastigt som den slog till, var så att säga ett falskt alarm, ett litet skojeri från mitt huvuds sida.

Nu har det inte drabbat mig på ganska länge, men senaste gången det gjorde det försökte jag fascinerat känna efter ordentligt, imponerades av hur kraftfull själva själen är, som kan lura hela kroppen, något så avancerat som det mänskliga nervsystemet, att man är i fara, när allt i själva verket är precis som vanligt och man bara har stressat lite eller fått en påminnelse om något obehagligt.

”Min hjärna med tillhörande interna kommunikationssignalsystem är cool, abnormt stark” tänkte jag.

Jag delade med mig av det till min (riktiga, bara lite irriterande) kompis igår, och hon menade att jag inte är klok, att hon tänkte kontakta en läkare, kanske till och med en psykolog.

-Du har nog aldrig haft en panikattack om du tar så där lätt på det!

-Eller så har jag bara haft så pass många att jag har lärt mig att leva med mig själv, förstått att man inte behöver riva upp himmel och jord över några sekunders adrenalinpåslag, svarade jag lugnt.

Sedan räknade jag, som den hypokondriker jag är, upp en stor samling andra åkommor som det är mer rimligt att vända sig till läkarvetenskapen med.

Huvudvärk som kan vara strokes eller hjärntumörer, till exempel, och förmodad träningsvärk i bröstmusklerna som skulle kunna vara hjärtinfarkt, en stel armbåge som efter viss googling framstår som förstadiet till svår reumatism eller MS.

-Vi ses på dårhuset, sa kompisen trött, och sedan gick vi båda vidare i våra respektive liv. Den ena tokigare än den andra, om ni frågar mig.