Det händer ganska ofta att jag får frågor om exakt hur många böcker jag säljer, och exakt hur många besökare min blogg har.

Frågan kommer från alla håll, både från folk jag känner och vilt främmande främlingar (den nyfikna gruppen har således demografiska likheter med både bloggbesökarna och bokköparna), och när den kommer, alltid som en blixt från en i övrigt etikettbrottsfri himmel, brukar jag berätta en historia från min ungdom i Norrbotten.

Jag var nitton år och hemma i en polares lägenhet.
Vi var en ganska stor samling människor, och vi hade mycket att prata om eftersom vi alldeles nyligen hade lärt känna varandra.
En ung kvinna som var av samiskt ursprung berättade att hon skulle vara ledig från skolan ett par veckor under hösten för att hennes familjs renar skulle drivas från en plats till en annan.
Jag hade naturligtvis tusen frågor på temat, och den tålmodiga kvinnan berättade vad renar vanligtvis äter, hur deras flocksammanhållning funkar och hur de är märkta i öronen för att skilja sig från andra renar.
-Man driver dem oftast med motorcykel eller helikopter om det inte går att köra skoter, förklarade hon, varvid min aningslösa följdfråga var ”hur många renar är det ni flyttar på då?”
På en sekund blev det knäpptyst i rummet, och ungefär hälften av alla blickar vändes mot mig, med tillhörande facepalms.
Den andra hälften av de närvarande ögonparen hängde förväntansfullt vid den unga samekvinnans läppar, men hon behöll fattningen och skrattade lite, svarade på sin melodiska dialekt helt utan irritation.
-Det är ju inte så lätt för dig som är sörlänning att veta, men man pratar aldrig om hur många renar man har, och det är väldigt fult att fråga någon annan om det. Lite som att fråga någon ”hur mycket pengar har din familj?” eller ”hur framgångsrik är du på jobbet?”
-Oj, förlåt, vad dum jag är! sa jag.

När jag har berättat den storyn brukar jag vara helt tyst en stund och invänta ett ”oj, förlåt, vad dum jag är!” från frågeställaren, men hittills har det aldrig kommit.


Jag kan i alla fall säga så här, till dem av er som verkligen verkligen undrar, så där så att ni ligger sömnlösa på nätterna, att det går bättre och bättre för varje dag, varje vecka, varje månad, eftersom jag sliter så in i helvete, och det är ju kul.