Enligt alla appar, böcker och experter på internet ska ”graviditetsillamåendet” gå över efter en specifik fas eller vecka (lite olika vilken fas eller vecka, beroende på var man läser och vem man snackar med, dock), men hittills har det inte varit med verkligheten överensstämmande fakta för mig.

Tvärtom har det eskalerat, faktiskt.

I början var det ett hanterligt litet illamående, av typen som jag brukar uppleva vid pms eller migrän, men sedan (ganska exakt när det enligt ”alla” borde gå över) blev det till en akut kräkfärdighet mest hela tiden, med peakar så fort jag blir det minsta hungrig eller törstig, och jag har kallsvettats mig genom hela arbetspass ibland med en flaska iskallt vatten och väskan full av snacks som enda räddning, desperat försökt trycka på de där påstådda punkterna vid handleden som sägs hjälpa (men som jag antar att man måste vara kinesisk akupunktör för att hitta).

Med ren viljestyrka har jag lyckats undvika själva kräkandet, men flera gånger har jag kväljts (kommer aldrig att glömma skräcken när en kollega på en av mina arbetsplatser skalade ett frukostägg och jag under flera sekunder tänkte ”åh nej, jag kommer att hurla i hens papperskorg, NU”), och jag hoppas innerligt att jag inte ska bli en sådan där gravid som mår pyton genom hela graviditeten och spyr sig genom förlossningen.

Har i alla fall funnit att kolhydrater och söta drycker hjälper, så stora portioner potatis, makaroner, bröd och hallonsaft hör till min standardkost sedan en tid tillbaka. (Min läkare säger att det är jättebra, så please kom inte med någon hysteriskt ätstörd skrämselpropaganda om att mat är gift och annat sådant där som folk utan utbildning hittar på för att göra sig märkvärdiga.)

Och lite spyfärdighet under några månader är ett lågt pris att betala för att få bli förälder tillsammans med den man älskar mest av alla på hela jorden, om ni frågar mig.