Dristade mig till att göra ett Coopertest igår, för första gången på flera år.
Det gick fan i mig över förväntan bra. Min kondition är anmärkningsvärt god, förvånar mig gång på gång.
Och efter den ansträngningen pallrade jag mig hem, åt ett berg av sashimi medan jag talade i telefonen med en polare.
Vi talade bland annat om hur viktigt det är att hålla ”sin inre röst” positiv, inte klanka ned på sig själv utan peppa och lyfta sig själv precis som man peppar och lyfter sina vänner.
Jag påminde mig om en gammal reklamkampanj för något hudvårdsrelaterat (jag tror att det kanske kan ha varit Dove), som gick ut på att en grupp kvinnor först kommenterade sitt eget utseende och sedan varandras, och fick tillfälle att jämföra skillnaderna i sina respektive ord till sig själva och till omgivningen. Sensmoralen var ”om du inte är elak mot andra människor, varför är du elak mot dig själv”, och den var något av en ögonöppnare för mig någon gång under 00-talet.
Ska försöka tänka på den i större utsträckning framöver, inte bli förvånad så att jag nästan trillar baklänges inför att jag faktiskt kan springa ganska snabbt och hinner lite mer än de allra flesta andra.

Tänka positiva tankar om mig själv, inte negativa.

Alltså: ”Helvete vilken grej att jag kan springa så där fort!” Inte ”fan att jag alltid ser ut som ett troll så fort jag har höjt pulsen lite!”