Om Astrid Lindgrens karaktär ”Krösa-Maja” står skrivet att hon ”hade en av sitt livs stora stunder” när hon fick springa med skvaller mellan gårdarna och riktigt gotta sig i elände, sprida spekulationer om ond, bråd död och bidra med domedagsprofetior i den allmänna oron, manifestera skadeglädje i sin renaste form.

Jag ser den sidan hos andra människor ibland.

Och jag tycker att den toppar listan över vidriga egenskaper tillsammans med oärlighet, lathet och självgodhet.

Det är inget att sticka under stol med att jag själv triumferar i lycka när någon får en rättmätig käftsmäll av livet om denne någon är någon jag ogillar för en tidigare begången synd, men jag anser att det hedrar mig att jag gläds i hemlighet, på sin höjd antecknar i min dagbok att X har fått mögelsvamp i sitt hus och Y blev bedragen av Z, lämnad ratad. (Hurra, inom parantes, med några utropstecken, har förekommit innanför de dödshemliga pärmarna vid ett antal tillfällen.)

Det skulle aldrig falla mig in att sprida detaljerad info om en personlig tragedi av den kalibern eller värre, även om jag på något sätt hade råkat få tillgång till den, och därmed reducera min personlighet till en simpel skvallerkärrings.

Jag älskar skvaller, tisslar och tasslar gärna med vänner och bekanta, ser till att hålla mig underrättad, men det måste finnas gränser.

Tydliga, odiskutabla, mellan initierat, oskyldigt skitsnack som syftar till att stärka gemenskap i en redan tight och förtrolig grupp, och obildat sladderslaskande om alldeles för stora ämnen, rena gissningar i utkanten av vad någon kan veta.

Jag ryser av obehag när någon, alltid alldeles för lite bekant eller vän för att utgöra ordinarie skvallersparringpartner, i ett sökt inbjudande förtroligt tonfall frågar mig om jag ”vet någonting om…”

”Nä” säger jag.

Och ”DIN ÄCKLIGA OUTVECKLADE MÄNNISKOSPILLRA” tillägger jag tyst inne i huvudet, kanske i dagboken strax senare.

Arbetslivskapsejsningar, fasansfulla sjukdomar och andra sorgligheter händer människor ibland, både bra människor och dåliga människor, och jag anser att man bör hålla sig för god för att springa över åkrarna med det, göra höns av fjädrar och kackla som om man inte hade större hjärna än en.

Och när min, högst privata, skadeglädje är som störst, är när en sådan där kacklande Krösa-Maja själv står upp till armhålorna i varggrop, grinar för att få komma upp. (Det hände aldrig Krösa-Maja, även om det är en vanlig missuppfattning. I böckerna om Emil är det Kommandoran som har så att säga grävt grop åt andra och själv trillar däri.)

”Det var tråkigt att höra, hoppas att det känns bättre snart” säger jag då, och sträcker inte ut en hjälpande hand, varken åt den drabbade eller de omkringstående ryktesspridarna.

Och jag försöker att hantera obehaget när orimliga spekulationer och rena lögner sprids om mig, som av allt att döma är en människa som det är lätt att bli avundsjuk på, hänga upp sig på och stalker-obsessa över, om man är lagd åt det slöare och mindre intelligenta hållet och gärna vill försöka göra illa någon som mår bättre än en själv eller har byggt sig ett lite roligare liv.

Tänker på just det där, då, om att den som försöker skotta ned någon annan i en grop redan själv är för djupt nere i den för att ha en chans.

Och så går jag vidare i livet.

DET, mina vänner, är klass och stil som den ser ut för mig, som är sprungen ur arbetarklassen och håller ideal om sanning, rättvisa, kamratskap och hederlighet högt.

Det här är förresten Carsta Löck, den skickliga tyska skådespelaren som porträtterade Astrid Lindgrens Krösa-Maja i filmerna från 1970-talet.
Hon föddes 1902 och var mycket vacker som ung.

(Och ett högst relevant ps i sammanhanget är att man i egenskap av den som springer mellan gårdarna alltid måste vara införstådd med att man blir sedd och hörd långt utanför sin primära målgrupp, och får sitt förstånd bedömt utifrån sin elaka tunga.)