Med anledning av mitt skrivande händer det att jag kommer i kontakt med unga, mer eller mindre förtvivlade människor som har massor att säga men ingen att snacka med.

Jag blir rörd när jag hör att de gillar Tebbes Trubbel, att de ser fram emot de kommande två delarna i serien, och av all den glädje som skrivandet genererar för mig är vetskapen om att sagovärlden jag har skapat kan erbjuda en verklighetsflykt med igenkänningsfaktor för någon i den känsliga perioden mellan att vara barn och vuxen, när man är liksom både och, den allra största.

Och det bästa råd jag kan ge någon som känner sig ensam, vilsen eller bara allmänt nedstämd på det där alldeles vanliga I-landssättet, är att just läsa.
Läs högt och lågt, Sophie Kinsella och Kalle Anka, Harlequin och Nobelpristagare, biografier och dikter.

Det kan låta trist att ta sig an ett hyllat epos på sammanlagt över 1500 sidor av en gammal gubbe som Per Anders Fogelström, men i hans Stadserie finns perspektiv att hämta, livsöden att fascineras av, karaktärer att lära känna, identifiera sig med, förstå, inspireras av eller ogilla, dra lärdomar av.
Åsa Anderberg Strollos ungdomsroman Hoppas handlar om någon som har det långt jobbigare än de allra flesta av oss, och i Mats Wahls Lilla Marie eller trilogin om JohnJohn kan man läsa om hur det är att slåss mot nästan hela världen utan backup.

”Läs när du känner dig ensam och down” är min ständiga uppmaning, och jag tillägger gärna ”rör på dig”.
Då menar jag inte att man ska gå till gymmet och hetsträna framför en helfigursspegel som Tebbe eller ens springa några maraton, utan bara att man ska gå eller halvjogga några varv runt kvarteret, cykla en sväng eller spela squash med någon annan som har tråkigt.
Då mår man bättre, på riktigt.

Att vara i de känsliga tonåren innebär för de allra flesta att vara jävligt deppig ibland, och hur dumt det än låter så kommer det att gå över.
Man blir vuxen, och då krävs det mycket grävande i gamla dagböcker och research hos närstående för att minnas allt det där man upplevde som så livsavgörande då, men som i retroperspektivet framstår som tämligen bagatellartat.

Och man ska inte skämmas över att vara självupptagen.
Om det är någon gång det är helt okej att vara det, är det just när man är i tonåren och lite äldre.
Man har liksom fullt upp med sig själv, och det är bara bra om man inser det och förmår ta ansvar för det, se sin eventuella inbundenhet som ett uttryck för åldersbunden integritet snarare än tjurighet eller en trist attityd.

Jag tror att många vuxna som har grubblande unga i sin närhet gör misstaget att uppmana dem att ”prata om” allting hela tiden, när grubblaren i fråga kanske egentligen bara behöver lite space, en bra bok och ett par schysta löpardojor.
Utrustad med det och vetskapen om att allt som verkar så himla jobbigt just nu inte alltid kommer att vara likadant utan snart höra till ett fjärran yesterday (jag LOVAR er att det är sant), blir de allra flesta harmoniska vuxna så småningom.


Jag som grubblande sjuttonåring.
(Rubriken till det här inlägget är förresten titeln på en dikt av Karin Boye som jag hade fasttejpad på min garderobsdörr när jag var fjorton, femton någonting. LÄS DEN!)