Välj en sida

Den ena av mina applelurar blåste ur örat, studsade mot axeln och försvann spårlöst när jag gick längs Odengatan och pratade i telefonen.
Jag stannade genast och sökte av trottoaren med falkblick, gick till och med några steg bakåt, satte mig ned på huk och spejade, ansåg att jag borde se den lysande vita plastprylen på den regnmörka stenläggningen direkt.
Men jag såg den inte.
Tog av mig jackan och skakade den. Lindade för säkerhets skull av mig halsduken också, och sedan accepterade jag faktum.
Min ena applelur var borta.
Och jag lever ett priviligerat liv, så jag förstod att det var en liten obekvämlighet, ej att förväxla med ett verkligt problem, men blev ändå ganska sur.
Strax senare öppnade jag den väl tillslutna påsen jag bar i handen, innehållande en bok jag skulle låna ut till en kompis, och där återfanns det saknade objektet, som alltså måste krånglat sig ned i den millimeterstora påsöppningen som svängde i min ena hand och således befann sig i exakt rätt position för ett tappat objekt att landa i under mindre än en tiondels sekund.
Sådan är slumpen.
Ibland undrar jag hur ofta jag räddas av sådana omständigheter.
Skulle jag ha blivit överkörd av en lastbil vid nästa övergångsställe om jag inte hade uppehållits av resultatlöst letande några minuter?

Eller skulle jag inte ha kommit på den där grejen som jag kom på strax senare, när jag åkte buss utan mitt vanliga soundtrack?

Jag är glad att jag inte vet svaret.