Jag talade med en nära vän om ett ganska stort, yrkesrelaterat beslut igår.

Vi kom då att tala om hur stor del av ens identitet yrket utgör, och hur viktigt det är för oss båda att känna stolthet över vår arbetsplats, att finna våra arbetsuppgifter meningsfulla.

-Klart att det ska vara kul på jobbet och så där, men det allra viktigaste är ju egentligen att man får känna att man är en viktig kugge i det stora samhällshjulet, för att uttrycka det lite pretentiöst. Att man jobbar för något bra, liksom.

-Håller med!

-Men man vill ju ha en så hög lön som möjligt också!

-Så klart! Och trivas med sina kollegor.

Och sedan spårade det hela ur i en tämligen ingående diskussion om just identitet.

Det är ju till exempel inte så enkelt att man lindar en AIK-halsduk runt halsen bara för att man har bott i Solna några månader. (Om man inte heter Tebbe…)

Och även om jag mognar i min retorik, börjar inse mitt eget värde både som arbetskraft och människa i övrigt, lär mig att se konflikter från flera håll, förändras inte min grundläggande människosyn eller inställning till livet i stort.

Jag skulle aldrig tacka ja till en anställning på Aftonbladet idag, som jag gjorde när jag var nitton.

Och aldrig till en projektanställning på SVT, som när jag var tjugoett.

Jag tänker annorlunda nu, men samtidigt likadant som jag alltid har gjort. Har samma ideal, men kan kombinera dem med att sätta mig själv i första rummet, ordna mitt yrkesliv och min tillvaro i övrigt som det passar mig bäst.

Det finns ett gammalt, dumt talesätt om att den som inte är röd som tjugoåring inte har något hjärta, och att den som fortfarande är röd som trettioåring inte har någon hjärna, men jag skulle vilja påstå att den som oavsett ålder håller sig med röd partitillhörighet har både hjärta och hjärna, och långt mer kraft till att förhålla sig osjälvisk och rationell än alla andra.

Det ligger i en blåtonad typs identitet att jobba för sig själv och sitt eget, bara för sig själv och sitt eget, inte se längre än innanför sin egen bubbla. Att inte vara en kugge i ovan nämnda hjul utan en ö bland andra öar, kämpande för att roffa åt sig lite mer, lite bättre, ointresserad av om det sker på någon annans bekostnad.

Det skrämmer mig att en del tycks anse att det hör åldern till att röra sig åt höger, med någon slags ”ökad insikt” som de inbillar sig att de har fått i takt med att den röda ideologin har hjälpt dem uppåt och framåt. (De är nästan ännu värre än clueless MUF-kids, i fråga om ointelligens. Arv och miljö är ju ändå inte den enskilda borgarungens fel.)

Är människan så enfaldigt dum, liksom?

Men då känns det skönt att få sälla sig till sina närmaste i form av andra obotliga idealister, som tror på jämlikhet och frihet, tycker att det är rätt att välja yrke utifrån sina intressen och sin livsstil, sin identitet, inte ser någon motsägelse i att stiga i graderna och få det bättre samtidigt som man håller fast vid sina socialdemokratiska röstsedlar.

(Och nej, vi socialister röstar inte för ökad välfärd och andra trygghetsrelaterade ting för att vi är ”fattiga” som jag hörde en tjej påstå en gång. Själv är jag faktiskt jäääävligt bra på att löneförhandla, och njuter frukterna av det mest hela tiden, men mer om det i nästa inlägg.)

Lägger in ett världsberömt tal av Olof Palme, en förebild för oss alla, i det här inlägget av den enkla anledningen att jag tycker väldigt mycket om det.