Har varit på Östermalms idrottsplats och åkt skridskor hela eftermiddagen.
Det ger mig alltid genuin glädje att få vara på isen.
Och varje gång jag gör första åket för säsongen blir jag lika förvånad över hur fort kroppen minns, hur jag efter de första stapplande skären får ordning på kroppen, hittar balansen, rytmen, plötsligt flyger fram.

Jag åkte ofta skridskor med min familj under uppväxten, från det att jag var riktigt liten tills jag var fjorton-femton någonting. Ibland på rrredig småländsk naturis, av den där glasklara sorten, annars i ishallen eller på bandyplanen som fanns en kort promenad från huset jag bodde i.
Min pappa var en skicklig skridskoåkare, med både hockey och bandy i sin idrottsliga bakgrund, och det hörde till vanligheterna att min morbror stormade in i vårt hem och ropade ”hörru, vi ska spela hockey-bockey”, varvid faderskapet invände lite lojt med hänvisning till knäna och barnen och jobbet men sedan stack iväg. Så såg ”träning” ut för vuxna när jag växte upp, utan proteinpulver och burpees.
Och så här i efterhand förstår jag att det finns stor pedagogisk talang hos min fader, eftersom jag inbillar mig att jag ”alltid har kunnat åka skridskor”, men tydligt minns att han lärde mig att göra en stoppsladd, ”man ba vänder höften framåt och trycker till med bredsidan” och, på en mycket stor dag i mitt liv: förklarade hur man åker baklänges.

Det ser ju så ballt ut, när man bara glider iväg, utan översteg, kan fortsätta samtalet med någon vid sargen medan man åker utan att vända sig om. Det är STATUS att kunna åka baklänges.
Men jag fick inte te’at, som man säger i Småland.
Tills jag nämnde det för min farsa, som sa ”det är ju skitlätt, man bara ritar en halvcirkel med ena foten och sedan en halvcirkel med andra foten och sedan fortsätter man”.

Och jag åkte baklänges.
Hela jävla dagen, varv efter varv på isbanan.

Och det är fortfarande skitlätt när man vet hur man ska göra, så jag kan impa på både ryggsäckspensionärerna och hockeykidsen på Östermalms Idrottsplats vid trettiofem års ålder, en halvcirkel i taget.

Tänkte på det ganska mycket idag, att det är så man måste jobba, bryta ned ett projekt i små delar. Man skriver bok ett kapitel i taget, en mening i taget. Sedan kan man stila omkring…