Tidigare idag opererade jag bort en visdomstand hos tandkirurgen på Danderyds sjukhus.
Det är en sådan där grej som låter långt mer dramatisk än vad den är, som ”release form”, ”utvecklingskurva” och ”parkeringstillstånd”.
En av mina visdomständer har värkt med obehaglig intensitet ganska exakt fem dagar om året sedan ungefär ett decennium tillbaka, och för några veckor sedan beslutade en hurtig tandläkare att den borde avlägsnas.
Efter att flera stycken ur yrkeskåren hade stirrat in i min öppna mun en stund och konfererat kring rötter, sågar och tandkött ombads jag lämna Folktandvårdens lokaler för att i stället infinna mig hos tandkirurgen på Danderyds sjukhus en vecka senare, och så fort jag hade kommit utanför dörren började jag googla.
Hittade INGENTING om att operera bort visdomständer med såg, men föreställde mig (med hjälp av hjälpsamma bekantas berättelser ”direkt ut livet”) att det skulle bli mycket blod och högst sannolikt också knakande och skärande ljudeffekter, även om själva smärtan av att bli yxad i tandköttet skulle dämpas med lokalbedövning.
Som tur är har jag aldrig varit sjåpig, även om jag lätt låter katastroftankar eskalera och föreställer mig hemska scenarion i samband med de mest vardagliga händelser, så jag tog mig an utmaningen som en vuxen kvinna med bara en Ipren och två Pamol i kroppen (Äääändersson always comes prepared, och tanddramat råkade utspela sig mitt i en ganska jobbig mens) fann att hela eventet inte var stort värre än en vanlig ”lagning” som jag gjorde hos tandläkaren vid ett par tillfällen när jag var yngre.
Man måste ha i åtanke gällande de allra flesta hälsorelaterade utmaningar man kan ställas inför att människor som berättar vilka mardrömsscenarion de eller någon de känner har upplevt (”det blev aaaaldrig riktigt bra, och hen tappade känseln i hela ansiktet”), bara ljuger och överdriver. Eller kanske inte ljuger direkt, men överdriver för att de inte vet bättre, upplever saker och ting väldigt mycket större, värre och farligare än de egentligen är för att de är vana vid att ställa sig själva i centrum och är mycket självupptagna, gillar att gotta sig i allmänt elände och äckliga skräckberättelser, få uppmärksamhet och reaktioner från omgivningen på det sättet.
Jag kan i alla fall berätta för alla som står inför att ”operera bort en visdomstand” och eventuellt har googlat sig in på det här inlägget att det där var banne mig ingenting att bråka om eller jaga upp sig inför.
Den pulserande värken som hemsökt mig då och då genom åren när visdomstanden har haft en växtspurt var långt värre att ha att göra med än det hastigt avklarade operationsingreppet, och anledningen till att det heter ”operation” är att man måste göra ett liiitet litet snitt i tandköttet som man annars inte gör när man drar ut en tand. Oftast behöver man inte ens sy ihop ärret, det läker av sig själv.
(Men naturligtvis är jag inte sen att utnyttja de sympatier som
haglar över mig från omgivningen. Ämnar ligga på balkongen och dricka smoothies, lyssna på P3 Dokumentär och ”vila bort bedövningen” hela dagen. ”Win” som kidsen säger.)

Googlesnodd bild på en annan småländsk kvinna med tandvärk. (Lina ur Emil i Lönneberga.)

PS. För flera år sedan signade jag upp mig på Folktandvårdens Frisktandvård, som innebär att jag betalar ungefär 100 kronor varje månad och aldrig får en räkning från min tandläkare. ”Allt ingår”, och jag förfasar mig varje gång jag hör någon beklaga sig över oväntade tandläkarräkningar på flera tusen. Pengar är det sista jag behöver tänka på när jag får ont någonstans, och det känns skönt.