År 2004 bodde jag i Norrbotten, pluggade på LTU och åkte ibland på korta visiter till huvudstaden för jobbuppdrag åt SVT och en av kvällstidningarna.
Under en av Stockholmsvistelserna hörde jag talas om en bok som hette Mess, och skyndade mig att beställa den på Bokus.
När den sedan hade landat på hallmattan ett par dagar senare satt jag i vindskupans fönster (jag hade väääärldens mysigaste lägenhet under en period när jag pluggade, en stor hyresrätt med takterrass på Storgatan 58 i Piteå) och sträckläste, tyckte att det var en av de roligaste romaner jag någonsin hade läst.
Jag har svårt att tycka att författaren är lika rolig idag, när jag har mognat sexton år och så där, men boken hör ändå till en av mina starkaste läsupplevelser från tiden när jag var nitton-tjugo, när jag annars mest läste Fogelström och en del annat med några decennier på nacken.
När den kom var det en uppmärksamt träffsäker samtidsskildring som återfanns mellan de gröna pärmarna, antar jag, och den medelålders medelklassen uppskattade den högst sannolikt inte som jag gjorde, när jag tvinnade min hoodies snoddar runt fingrarna och fnissade åt fenomenet rysk sms-roulette.
Men nu är jag medelålders medelklass, och boken står kvar i en av mina hyllor, har följt mig genom ett antal flyttar.
Kanske är den någon slags Madeleinekaka för mig; jag tycker om att tänka på hur världen såg ut, hur jag trodde att den såg ut, när jag satt i min trygga vindskupa i Norrland och läste i stearinljusens sken. Innan jag blev vuxen på riktigt.